Göteborgsposten – 21 september 1870, sida 2

enda tillfälle då prinsen blifvit utsatt för den nyfikna-bopens närgångenhet. Tidningen ÅEtoile Belge skildrar på foljande sätt den hjertskakande anblick som byn Bazeilles framställde efter striden: Af de tvåhundra hus som utgjorde denna by qvarstå endast två; alla de andra äro brända, plundrade och förstörda. Bazeilles är en hög rykande ruiner, och hvilken mängd lik ligger ej ännu qvar under dessa ruiner! Ingenting har ännu blifvit undanröjdt. Vid ändan af en gata befann sig en qvinna, som försökte lyfta upp en massa stenar. Hennes hår var utslaget, hennes ansigte blekt, hennes ögon stirrande. Hon svarade ej på de frågor vi framställde till henne utan forttor med sitt arbete. Det var tydligt att den olyckliga qvirnan förlorat sitt förnuft. Hon sökte utan tvifvel efter någon älskad varelse som omkommit vid den rysliga katastrofen. På gatan stod en lefvande varelse, ett litet barn; det sträckte ut sin hand emot oss och sade att det ej ätit sedan dagen förut. Från ruinerna af ett hus, förstördt af det härjande elementet, framdrogo vi en hop Chassepotgevär, på hvilka en del af de förbrända kolfvarne ännu hängde qvar. Vi lyftade undan en mängd stenar och upptäckte snart förkolnade qvarlefvor efter menniskor. Ljudet af trumman kallade oss tillbaka till gatan på hvilken åtskilliga franska fångar passerade förbi. Kejsar Napoleon och general Wimpffen. Tidningen Patrie hade, såsom vi redan nämndt, offentliggjort en skrifvelse från en officer, hvilken antogs tillhöra general Wimpffens generalstab, rörande kejsarens andel i affären vid Sedan. Orsaken, hvarför det icke lyckades Wimpffen att slå sig igenom, kastades helt och hållet på kejsaren, som skulle hafva motsatt sig geveralens framryckningsplan, tills dess det var för sent. Till svar på denna tendentiösa framställning, hafva de 5 adjutanter, som ledsagade kejsaren och för ögonblicket dela hans fångenskap på Wilhelmshöhe offentliggjort följande skrifvelse: Det i La Patrie af d. 11 Sept. införda bref, som tillskrifves en officer af general Wimpffens stab, kastar på ett så orättvist sätt ansvaret för händelsen vid Sedan på kejsaren, att de officerare, som hade den äran att under denna sorgliga tidpunkt befinna sig i H. M:ts omgifning, icke kunna undandraga sig pligten att framställa förbållandet i dess rätta dager. Då åtskilliga kårchefer ankommo till kejsaren med underrättelsen, att deras trupper blifvit tillbakakastade, splittrade och till en del flydde in i staden, hänvisade kejsaren dem till den kommenderande generalen, att denne at deras egen mun skulle underrättas om sakens ställning. Samtidigt sande den kommenderande generalen tvenne stabsofficerare till kejsaren med en biljett, hvari generalen föreslog H. M:t icke att rädda armån, utan att rädda sin person, genom att taga plats i midten af en stark kolonn, som skulle söka uppnå Carignan. Kejsaren vägrade att ytterligare offra ett stort antal soldater för att rädda sig sjelf och tillade, att Carignan var redan besatt af preussarne. Trodde generalen deremot att har kunde rädda en del af armen, borde han söka att göra det. Då detta svar ankom till general Wimpffen, meddelade denne general Lebrun, som kommenderade den 12 kåren, sin plan att samla 2 å 3000 man, sätta sig i spetsen för dem och söka bana sig väg genom preussiska linien. General Lebrun svarade: Det skulle vara att offra 3000 man mer, utan att det skulle lyckas er att tränga igenom; vill ni i alla fall försöka det, så följer jag med. Försöket verkställdes; men inom en half timma måste general Wimpften medgifva, att det omöjligt kunde genomföras och att då icke återstod annat än sträcka vapen. General Wimpffen återvände till Sedan, och då han fann det ganska svårt för sig, som blott ad interim öfvertagit befälet, att sätta sitt namn under en kapitulation, begärde han sitt afsked i ett bref till kejsaren af följande innehåll: Sirel Jag skall aldrig glömma de bevis på välvilja Eders Maj:t gifvit mig, och jag önskade hafva varit så lycklig att, både för Frankrikes och för er skull, kunnat sluta denna dag med en ärorik seger. Jag can icke uppnå detta resultat och jag tror mig derför handla bäst, då jag öfverlåter mitt kommando till någon annan. Jag tror mig under närvarande omständigheter böra begära mitt afsked som kommenderande general och uttrycker på samma gång min önskan att blifva entledigad ur aktiv tjenstgöring. Jag förblitver etc. de Wimpffen. Kejsaren vägrade att bifalla hans afskedsansökan, och det syntes i sjelfva verket vara rätt, att den, som haft äran att föra kommandot under striden, äfven var nämast att, om möjligt, rädda den återstående delen af armn. Generalen förstod detta och återtog sin ansökan. Kl. var 9 på aftonen, och elden hade upphört då mörkret inbrutit. Det är fullkomligt falskt, att generalen blifvit af kejsaren motarbetad i sina planer och i de befallningar han ämnade gitva; ty H. M:t träffade endast ett ögonblick tillsammans med generalen på valplatsen kl. mellan 9 och 10. Generalen kom då från Balan och kejsaren frågade honom, hur striden derstädes förhöll sig. Generalen svarade: Sire! det går så bra som möjligt, och vi vinna terräng. Då kejsaren anmärkte, att en officer nyss berättat honom. att en betydlig fientlig kär kringgick vår venstra flygel, svarade generalen: Desto bättre, låt dem göra det; då kasta vi dem i Meuse och vinna slaget. Detta är den enda förhandling som egt rum mellan kejsaren och general Wimpffen under striden. Det är lika falskt, att någon tvist uppstått dem emellan. Då de skiljdes åt, omtamnade kejsaren hjertligt generalen. Kejsarens adjutanter: Prinsen af Moskwa, Castelnau, De Waubert, grefve Reille, vicomte af Pajol. Slagfälten kring Sedan. En korrespondent till Times, hvilken nyligen passerat vägen från belgiska gränsen till Sdan, lemnar en beskrifning öfver tillståndet i den trakt som var skådeplatsen för de mest afgörande striderna under det nu pågående kriget, ur hvilken beskrifning vi återgifva följande: På flera mils sträcka kring Sdan ser man ingenting annat än förstörelse och ruin, och från morgon till långt in på qvällen passera processioner af