Göteborgsposten – 17 september 1870, sida 1

nm 655 K nätta sedemålningen ÅInlagd ål och romantik ! Man har särskildt berömt de många och fina träsnitten i detta n:r. Må vara, det erkänna vi. För illustrationerna ansvarar vårt lands förnämste xylograf G. Wahlbom och hans välförtjenta rykte svarar för honom, men för tezten ansvarar B. Sehöldström — hvem svarar för honom? Kloekarfar skall nu allting bestyra?, heter det i visan. Ett nytt bevis derpå finna vi i ett tillkännagifvande i Posttidningen om ny ansökningstid till en ledig Åklockare-, organistoch skolläraretjenst i Ålands annexförsamling, hvari slutpunkten är af följande lydelse: Som klockare åligger honom att utan särskild ersättning ansvara för helgsmålsoch förstgångsringning, klämtning, kursens bärande, budning till gångleds utgörande. Det brukar eljest ej vara brist på sökande till ett brödstycke huru litet som helst, men här, upp: lyser tillhännagitvandet, har saknats fullt antal kompetenta sökande. Urr klockare bruka ju gerna räkna sig till presterskapet, månne då ej sökanderna skulle kunna på sig tillämpa dem gamla satsen att den Herren gifver embetet, den gifver han också förmågan att sköta det. Våra båda teatrar äro nu i full verksamhet. Novanderska sällskapet på Nya Teatern bjöd först på ett stycke i den högre stilen, Topelii bekanta Regina von Emmeritz, för hvars värdiga återgifvande sällskapets krafter ej tycktes vara tillräckliga. Följde så ett nytt stycke af Frans Ilodell: Teaterlif. Vi nödgas erkänna, att vi här alldeles icke kände igen den i dialogen och kupletten eljest så bemmastadde författaren. Ännu mindre kunde vi förlika oss med den lösligt hopkomna, på sina ställen rentaf onaturliga intrigen, der sörfattarens goda smak och kännedom om scenens fordringar fått vika för en persifleripgslusta, hvilken må anstå den usla litteraturen, icke en författare, som värderar sig sjelf och med rätta värderas af andra. Utförandet var också föga egnadt att öfverskyla styckets många svagheter. Vid spektaklet sistl. Thorsdag voro vi deremot i tillfälle att gladeligen återhelsa den gamle Frans Hodell. Otversättningen från transkan Femtiettan, ett lustspel i den icke alliför lätta stilen, var gjord med van och säker hand, och dialogen var Åqvick i vändningarne, kort sagdt det hade endast fordrats en något mera fransk liflighet i utförandet, för att vi kunnat annotera en fulikomlig succes. ÄÅfven Hodells Herr Larssons resa till lanatbruksmötet? gjorde, oaktadt all sin karakter af tillfällignetsstycke, lycka. Förvexlingarne med svarta tjuren och de båda palronernar voro vis serligen något hårdsmälta, men den muntra dialogen och de uddiga kupletterna hade tillräcklig kraft att hålla mtresset uppe ända till slutet. Här hade de spelamåe lowmit in på ett gebit, der de rörde sig med stor framgång. Särskildt nämna vi i detta hanseende fruarne Novander och Carlberg, den gittassjuka enkan och den intrikatar pigan samt hrr Hellström, patron Larsson och Carlberg, wygstatsartilleristen Patron, hvilka båda lyckades åstadkomma typer af god komisk effekt. I operetten N:o 66 öfverraskades man af att få höra en angenämt klingande tenor (hr Jändel), en svag, men behaglig sopran (m:ll Hermansson) och en passabel basbaryton (hr Thorell), men ännu bättre, det hela gick med ganska god ensemble. En del af Beyerböckska kapellet tjenstgör å denna teater på ett högst förtjenstfullt sätt som orkester. Mindre Teatern har, då detta nedskrifves endast hunnit bjuda på NMorbror Pehr och -En puss i Päåsk. I det förstnämnda stycket har hr Boström i titelrollen haft ett nytt tillfälle att ådagalägga sin förmåga i att lugnt och utan öfverdrift, men ändå roande återgifva karakterer af detta slag. De öfriga rollerna äro endast bifigurer på taflan, men bland dessa har publiken varmt och hjertligt helsat flera af sina favoriter sedan gammalt välkomna. Efterpjesen — pussen— törbigå vi alldeles. Detta sker ej af afvoghet, långt derifrån, det sker af vänskap, lika mycket för dearbetaren? som för dem, hvilka bragt hans förhastade opus på scenen. I går gat sällskapet, som lärer ega en rikhaltig repertoire, särdeles i den muntra genren, ett splitter nytt stycke ÅBlomsterspräk och ett gammalt välbekant Stockholm, Westerås och Upsala. Samma stycken gifvas åter i morgon. Vi fästa allmänhetens synnerliga uppmärksamhet på den inbjudning till anteckning å 4 musikaliska soirger för kammarmusik, hvili ken utfärdats af direktörerna Czapek, Iultgren och Allander. Många ord behötvas ej, den: som antecknar sig vet, oss förutan, att han kan bereda sig på att få höra god musik, väl: utförd. Två glada studenter bodde tillsammans vid universitetet. De befunno sig båda i den lyckliga ålder, då ynglingasinnet gerna delar ljuft och ledt med Åvännen. Men den ene af de två gck något för långt i Kommunism. Ej nog med kamratens kassa, böcker (med den saken var det då ej så farligt!), utan äfven hans gångkläder fingo passera som commune bonum. Vannen var länge tålmodig och såg till och med sin svarta klädning gå en snar upplösning till mötes — utan hans eget törvållande. Han gick helt beskedligt och beställde sig en ny. Men då denna var färdig, sade han till vännen: Hör på, min gosse, nu har jag beställt mig en ny svart: klädninge den vill jag hehålla sjelf. Husera F