Göteborgsposten – 17 september 1870, sida 1

SRIHI. — —5 DBlUII. TTVMANU IHVDIIGI Åu6; MR ur skägget, låt din förklädnad falla, låt se dig som du är!: —Åh, det kommer att känvas surt efter och det blir vi, som få betala fiolerna! — Hvilket? Är du kanske rädd för krig, fruktar du måhända, att man för djupt sårat den tyska opinionen? Var lugn, vi tå ju snart nya trosskärror med fjedrar, vännen Ekenberg i Södertelje har ju levererat till oss sju jernlavetter till grofva fästningskanoner, hvilka skola uppsättas å Waxholms fästning och vännen Sandberg dersammastädes snor ju på allt hvad hinnes med vett parti kablar för flottans räkning!. — Inget malplaceradt skämt, om jag får be, jag tänker på den sanders Beckman. — Beckman? Biskopen, det vore hin! — Schy! Inga svordomar, tänk på Halmstadsbladet! — Tänk sjelt du, sa du inte sjelf nyss fanders? — Hm! Jag menar advokaten. — Advokaten, hvilken advokat? — Beckman, vet jag, han som å staden Stettins vägnar hos Stockholms rådhusrätt -anhållit om laga kallelse och stämning å Kongliga Majestät och Kronan med ersättningsanspråk på minst en half million, det är pengar det. — Ja, det kan ej bestridas och mycket pengar till på köpet, men ...— Hvad behagas? Iror du ej, att vi få betala dem? — Inte vet jag, men känner jag till rättvisan, så Åjag tror vi dröjer, sa kapten Höjer, det der få nog våra barnbarn eller barnabarnsbarn göra upp. Har staden Stettin kunnat vänta i 172 år, kan den nog vänta ett femtital till. — Ja, men hur går det då med Beckmans arvode? — Det vete Beckman! Men jag vet någonting ändå värre, -— Hvad då? — Jo, Lindesberg. — Lindesberg? — i Ja, det är bestämdt ett mycket olyckligt lot tadt samhälle. — Hur då? — Läste du ej häromdagen att K. M:t förordnat att föreskriften för magistrat att till bouppteckningars och arfskiftens upprättande i stad utse tvenne eller flere redlige män, skall, hvad staden Lindesberg beträffar, upphöra? — Jo visst! Än sedan? — Följaktligen finnes det i hela den sdaden, en stad likväl om öfver tusen innevånare icke ens tvenne redlige man. — Nu är bror en smula dum. — Hva falls? — Eller okunnig. — Nej, men hör nu —! — Siilla gubbe, det beror helt enkelt derpå, att K. M:t medgitvit de städer, som sådant önska, att få bouppteckningsoch arfskittesutskylderna utdebiterade på hela samhället att utgå som kommunalutskylder i torhojoaz löner åt magistratens tjenstemän. Bror förstår, att i samhällen, der förmögenheten är någorlunda jemnt fördelad detta skall... — Jaha, jag förstår och jag önskar... — Hvad då? — Att jag hade någon rik slägting i Lindesberg, som... — Som? — Som snart ville göra mej det nöjet att få upptecknahans bo. — Nej, nu står jag inte ut längre, adjö! — Vänta lite! Har du hört om Nya Elfsborg? — Att der ska bli restauration och badmrättning, ja! — Snygg restauration, fin badinrättning! — Nåå? Jo, etter branden i Malmö har fängvårdsetyrelsen svårt att få tak öfver hufvudet åt sina klenoder och derföre har styrelsen sett sig nödsakad att inleda underhandlingar med det bolag som d. 1 sistl. Juni inropade arrenderättigheten till fästningen under 10 år om upphätvande af arrendet. — Jaså, adjö. — Nej, hör nu, det der lärer rendera bolaget en liten opåräknad inkomst af 3,000 krigare. — Krigare? Tretusen fångknektar skulle man kunna säga, ha, ha, ha! Jaså, bror witzar — och skrattar sjelf! Förlåt mej, då är det jag, som tar till flykten. Morjens! Vi voro i förra krönikan i tillfälle fatt egna några vänliga ord åt en af våra kolleger, som haft sin lust i att spöge lidt med ett trycktel, en af dessa hardt när oundvikliga småtörtretligheter, som nästan höra till ordningen för dagen hos litet hvar bland oss morgontidningar. Föga anade vi då att vi äfven i dag skulle vara nödsakade att egna en annan kollega en stilla påminnelse i ungefärligen samma riktniog. Men ödet, i skepelse at ven god vän i viken, har så fogat. Alltså till saken! Tu las voulu, Georges Dan din! Que nos destins saccomplissent! Vännen i viken är Söndags-Nisse, som, särdeles under sin nuvarande redaktörs auspicier, ej sällan visat sig ha ett godt öga till Göteborgs-Posten. Senaste nobla beviset derpå finnes förvaradt i Söndags-Nisse för d. 11 d:s. Det är denna gång ettaf våra telegrammer, som får skyldra på hr redaktörens litterära schavott. Vi medgifva gerna, satt telegrammet återgifvits i alltför ordagrann telegramstil och att vissa punkter iföljd derat blifvit något dunkla och otydliga, men Söndags-Nisses redaktör, som sjelf under åtskilliga år varit medarbetare i en morgontidning och — o, kamratskap! — just i den tidning, hvars svagheter han nu så gerna söker uppleta, Söndags-Nisses redaktör bör tillräckligt väl känna till huru bestyren framåt morgonen kunna hopa sig för att inse möjligheten aten dylik lakonism. Så mirakulöst affattadt var i alla fall icke telegrammet, att det med nå gon god vilja hvarken behöfde synas obegripligt eller misstydas; allraminst kunna vi finna något lustigt deri. Ofelbar är ju ändå ingen af oss. Olelbar är endast påtven och han har ju, strängt taget, ingenting med vära evenska tidningar att göra. Bästa beviset derpå (på ofelbarheten, förstås!) är just det ifrågavarande numret af Söndags-Nisse, n. b. med afseende på texten. Man genomläse endast de splitternya anekdoterna?, den intressanta historietten En försummad presenta