Göteborgsposten – 16 september 1870, sida 2

— J———ä—ä— — —— T—— — — mot husct för att tiga det i närmare ögonsigte. I en enslig tr kt som denna, har hvarje boning et slags dragningskraft för vandraren. Jag gick vidare tills jag kom till en hvit grind, öfver hvilken en qvinnogestolt stod lutad. Damens ansigte var vändt ifrån mig, men det var något i hållningen, något i hufvudets och halsens form som påminde mig om — Men då en man är öfver öronen kär, påminner allt i hela skapelsen honom mer eller mindre om föremålet för hans kärlek. Damen vände sig om då jag kom närmare henne och mina steg hördes i sanden. Hon vände sig om och visade mig ansigtet af Charlotte Halliday. Jag måste bedja efterverlden ursäkta mig om jag lemnar en blank sida i denua del af min historia. Det finnes strängar i det menskliga hjertat, som det är bäst att ej låta vibrera, sade Sim Tappertit. Det finnes sinnesrörelser som endast kunna beskrifvas sf en poets penna. Jag är ej poet och skall derföre vara så litet sentimental som möjligt. Vi stodo vid grinden samtalande med hvarandra, Charlotte och jag. Det röda tegelstenstak som jag sett på afstånd 22f skydd åt den ficka jag älskade. Det var hit hon begifvet sig från Bayswater. Ah, hvilken lycka att finna henne här — här hvarest våra hjertan vidgades under naturens gudomliga inflytande! Jag fruktar att jag var egenkär uog att föreställa mig vara älskad don dag vi skildes i Kensington Gardens. En