Göteborgsposten – 16 september 1870, sida 2

nerhet hvad spelet betraffar. Masatestas och Ernestos roller innehades, såsom förut, af hrr Arlberg och Dahlgren. Lifliga bitallsyttringar läto ofia höra s:g. —— iran Utlandet. De i går avkomna utlandska tidning sysselsätta sig hufvudsakligen med de på ende tredsunderhandlingsforsöken. Ett telegram i dag berättar, att Timesuppträder mot Thiers bemedlingsförsök, sägande, att det begär, att mak erna skola gemensamt upptrada, tör att tvinga Preussen att låta sina trupper utrymma Frankrike. Det stora bladet säger, att Preussen ej skall gå m derpa. Möjligen har telegrammet ej riktigt återgifvit Times yttrande, ty den provisoriska regeringen är icke så blind, att den ej inser, det uppoffringar måste göras för freds vinnande. Det vigzigaste är emellertid, alt fredsunderhandlingar pågå. Sedan engelske utrikesministern lord Granville emottagit Thiers och tagit del af dennes törslag, begat han sig till premierministern Gladstone och derifrån till preussiska sändebudet gretve Bernstorfs. Frankrike uppställer naturligtvis sina anspråk, och Preussen sina, mellan hvilka båda England skall ha att medla, försökande att tå dem till att slå at litet hvar. För de båda krigförande är det af vigt att handla snabbt. Frankrike vill ha fredsunderhandlingarne bragta till stånd, innan ännu någon blodsutgjutelse egt rum vid Paris, för att sålunda kunna betinga sig bättre vilkor, utan sken af att ha gifvit vika för en ytterlig påtryckning, hvilken skulle öka det förödmjukande i Frankrikes ställning. Preussen återigen vill draga ut på fredsunderhandlingarne, tör att hinna slå ännu några kraftiga slag, hvika möjligen kunna öppna den cranska hutvudstadens portar för dess armåer och sålunda gifva konung Wilhelm tillfälle att diktera en för Frankrike ytterst förödmjukande fred och tilltvinga sig de bästa vilkor. Den allmänna meningen synes vara i de neutrala länderna, att basis for fredsunderhandlingare skulle bli, att fransmännen ej skulle afträda några landsdelar, men slopa fästningarne Metz och Strasbourg hvarförutan de skulle utbetala 1!(, milliard i krigsersättning. Denna tanke har Bismarck sagt, att han ungefär ansluter sig till, men alldenstund man känner at gammalt hans spel att sjelt visa sig ytterst moderat och dölja sig bakom den gamle konungens rygg i afseende på ytterligare sordringar, så kan man ej fatta full tillit till, hvad som i detta fall antöres. I England tycktes sagda basis tilltredsställa, och Times innehåller härom en uppsats från en tramstående statsman, hvilken synes oss särdeles väl tala för en sådan lösning. Det heter i denna uppsats: ? Det tyska folket har beslutat, att kriget icke skall ändas, utan att det erhåller någon säkerhet för att Frankrikes militära lidelser icke återigen så lätt störa dess tred, och den form för denna säkerhet, som allmännats: gillats, är, att den tyska gränsen tramflyttas till Vogeserlinien, sålunda skiljande Elsas och östra Lothringen från Frankrike. Jules Favre deremot har utfärdat ett cirkulär med förklaring, att Frankrike ej skall afstå en tumsbredd jord eller en enda tästningssten Ni och edra samtida hafva med sällsam enstämmighet påpekat det fåfängliga i den af Favre intagna ställning, att neml. republiken skall kunna frigöra sig från de bestraffande följderna af kejsardömets fel, men ni tyckes icke tillrackligt uppskatta den sanningen, att ingen nation kan utan i yttersta nödfall samtycka till att köpa frel mot priset af provinser, hvilkas innevånare fasthålla vid sina rättigheter att vara medborgare af detsamma. Antag, att Elsas blir annexeradt, huru skall det då styras? Det kan ej lemnas åt Preussen och ännu mindre åt någon af Nordtyska Förbundets andra stater eller åt någon Sydstat, som nu deltager i kriget, utan att framkalla en ingalunda lätt bilagd afundsjuka. Det säges, att man umgås med en plan om att förvalta det såsom ett förbundsterritorium, hvilket ej skulle tillhöra någon stat, utan styras i allas gemensamma intresse; men i det man sålunda undviker en tvist mellan staterna, uppstår i stället en annan svårighet. Huru skall ett distrikt styras, hvars innevånare äro absolut fientliga mot sin guvernör. Hr v. Bismarck vet, hvad möda detta innebär. Machiavelli visste det för fyra sekler sedan: -Då en furste intager en provins, och dess innevånare fortfara med att vara fientliga mot hans välde, hvad plan skall han då tölja? Det enklaste är att utrota dem. Till sist, kan man väl tro, att arträlandet af Elsas skall i sjelfva verket bli en borgen för freden? Vi, som äro neutrala, kunna ej antaga en sådan illusion. Om Fraukrike, reduceraat till ytterlighet, skulle gå in på denna uppofiving, skulle tamtiden vara gifven. I Frankrike skulle uppkomma samma onda, som uppstod i Preussen etter Jena. Republiken skulle vara intet; den förösmjukade nationens enda tanke skulle vara t återvinna sin styrka, och den skulle vara dess I som, trepresenterande ett namn och ett ned , lotvade att leda dess armcer till att ätertaga de plundrade provinserna. Freden skulle med sådana sakerheter vara bedräglig. Men vi ha rätt, a tyskarne, -att skyddas mot impulserna af denna nation, som alltid är så färdig att kasta sig öfver sina graunar. ne al säg