Göteborgsposten – 16 september 1870, sida 2

Detta anspråk kan icke förnekas, och det är det straff, som det republikanska Frankrike måste lida, att det skall lemna säkerhet mot återvändon af militärväldets dåliga lidelse. Den säkerhet, som ligger i regeringsförändringen, är alldeles otillräcklig, under det att den säkerhet, som tyskarne söka, skulle bevisa sig för dem snarare bli en fara, än en trygghet. Kunna de neutrala makterna, eller den neutrala makt som saknar hvarje materielt intresse i kampen, icke framlägga vilkor, som skulle tillfredsställa Tyskland och kunde antagas af Frankrike? Hvad säges om detta: Strasbourg och Metz samt de mindre fästningarne öster om Vogeserna slopas, med en bestämmelse mot deras återställande eller mot uppförandet af andra fästen på samma område? Detta tyckes böra gifva Tyskland just den säkerhet, som det söker. Tysklands krigsgräns skulle vara Rhen; Frankrikes krigsgrans skulle vara Vogeserna; och innan någondera at båda parterna kunde komma till den andre, skulle han nödgas att marschera genom det mellanliggande landet. Elsas skulle bli praktiskt neutraliseradt, medan det ännu utgjorde en del af republiken. Tyskland skulle erhålla många af besittningens militära fördelar utan svårigheterna vid en verklig besittuing. Ins. töreslår på dessa grunder, att England söker att bringa en sådan lösning till stånd. Samma lösning ungefär förordas i Belgiens press, hvilken ej heller vill veta at, att Frankrike styckas. Det skall bli af stort intresse att erfara, huru denna fredsfråga skall komma att avancera. alldenstund händelserna ila snabbt tramål, och beslut och handling derför måste solja nära på hvarandra, skall det snart visa sig, huru landet ligger i detta fall. Inom sjeliva pariserpressen höras fredsröster, och betecknande är, att Figaro, som städse har ett fint öra för sorlet ibland allmänheten, i artikel på artikel kraftigt söror dar fred. Så yttrade bladet häromdagen: Frankrike är beredt att säga till Preussen: den man, som lät ett förödande krig brista ut öfver kontinenten, är fången bakom Preussens fästningar; Frankrike har bortstött honom och lägger ned sina vapen. — Det hotade Preussen kränkte till sjelflörsvar det franska området, men hvarje hotelse emot Preussen har försvunnit. Skulle Preussen sordra penningersättning för sina stora utgifter under kriget, så skulle ingen bestrida dess rätt dertill, men rättvisan skall ej tillåta Preussen att ändra krigets karakter från ett försvarstul ett eröfringskrig. — Preussen bedrager sig sjelft, då det tror, att Elsas och Lothringen skola nedbrytas under dees jernok, eller att Frankrike, så fort det afhjelpt sina förluster och återhemtat sina krafter, icke skulle rusa fram och lösa de kedjor, med hvilka invasionen belagt dess oförskräckta barn. Ingen europeisk makt kan längre inhölja sig i likgiltighet, sedan Europas jemnvigt nu hotas. — Frankrike, Preussen, civilisationen och menskligheten fordra högt ett slut på blodbadet. Och ett förskräckligt blodbad måste det oli, om preussarne fulltölja sin plan att inrycka i Paris. Gräsligheter skulle följa, till hvilka den nyare historien ej företer något motstycke; och vild och obygglig skulle sjeltva gatukampen blifva, om än preussiska kanoner skulle bestryka boulevarderna. Hvarje hus skulle bli en fästning, hvarifrån döden skulle utslungas på prenssarne, och alla medel skulle anses goda, med hvilka man kunde tillfoga den hatade fienden någon skada. Då, om någonsin, skulle parisarne vara eniga, och den demonstration dunsta bort, som de hopade olyckorna tyckas ha framkallat. Ett bevis derpå lemnar oss ett i Patrieintaget bref från en officer, som medföljt general Wimpffen, hvilket afhandlar kapituleringen vid Sedan. Det tyckes annars ej vara tiden att nu framkomma med beskyllningar och obestyrkta angifvelser. Detta bref anses bestämdt vara inspireradt af general Wimpffen sjelf, men icke helt och hållet nedskrifvit af honom. Det är alltför långt att kunna bär återgifva i sin helhet, men det lemnar slående upplysningar om, hvilka allvarliga inre brister och svagheter som vidlådde armåen, och dessa ha neppeligen varit overksamma skäl för dess kapitulering. Det heter i brefvet, att i det ögonblick då general Wimpffen aflöste den sårade Mac Mahon i öfverbetälet, var armeen alldeles utblottad på artilleri, ammunvition och lifsmedel samt till en del innesluten i Sedan, hvilken plats närmast kan liknas vid en tratt. Höjderna eller kanterna kring denna tratt blefvo snart besatta af en oerhörd preussisk artilleristyrka, hvilken det var omöjligt att ötvervinna. General Wimpffen ville om eftermiddagen försöka att slå sig igenom med armsen och komma öfver på belgiskt område eller bort mot Carignan. Det skrifves vidare: Detta skulle utan tvifvel ha lyckats(?) honom, men kejsaren, som ständigt i verkligheten förde ötverbefälet(?), förhindrade honom derifrån och förspilde hans sista ansträngningar, i det han hitkallade preussarne genom en parlamentärflagg och kref ett bref till konungen. Häröfver uppstod en mycket häftig tvist mellan general Wimpffen och kejsaren samt dennes omgifning, och genast efter det Wimpfren lemnat kejsaren, öfversände han sin atskedsansökan. Kejsaren ville ej emottaga den och illskrer honom följande bref: General! — Ni kan icke begära afsked, så länge det ännu är fråga om att genom hederlig kapitulation rädda armen Jag kan ej emottaga eder afskedsansökan. Ni har hela dsagen gjort eder pligt och bör dermed fortfara. Det ar en tjenst, som ni gör fåderneslandet. Konungen t Preussen har mottagit vapenhvilan, och jag af