Göteborgsposten – 16 september 1870, sida 2

blick, en ton — för fin att kunna beskrifvas — ingaf mig en plötslig förhoypning så ljus, att jag ej ville låta mig sjelf tro att den kunde realiseras. — Hon är en kokett, sade jag för mig sjelf. Dender blicken som så häftigt upprörde mitt svaga hjerta är utan tvifvel vanlig hos henne, då hon vet sig vara älskad och beundrad, och har ingen betydelse som kan föranleda mig att invagga mig i dåraktiga förhoppningar. Så har jag upprepade gånger resonnerat med mig sjelf under den korta tid miss Helliday och jag varit skilda åt. Men oh, huru envist hoppet är! Det vill ej låta sig tystas af det stränga sunda förnuftet. Det öfverlefde alla mina filosofiska reflexioner och växte otroligt denna dag vid åsynen af Charlottes ansigte. Hon älskade mig och blef förtjust öfver att se mig. Det sade mig hennes strålande ansigte, och kunde jag väl annat än tro denna ljufva bekännelse? Under de första sekunderna kunde vi knappt tala till hvarandra och derefter började vi vårt samtal i den vanliga tvungna tonen. Hon omtalade sin förvåning då hon fick se mig jå denna aflägsna plats. Jag kunde ej yppa hvad jag hade för göromål i Huxters Cross, hvarföre jag var tvungen att säga min älskade en osanning och förklara att jag rest hit på en dag för mitt nöjes skull. — Och huru kom ni att välja Huxterts Cross för ert nöjes skull? frågade hon naivt. (Forts.)