Göteborgsposten – 16 september 1870, sida 2

att dela armåens öde och sätta sitt namn under kaPitulationen. Den följande delen af brefvet utgöres mest at lostal öfver general Wimpffen, hvilken framställes som en fullständig martyr för kejsar Napoleons vilja. Ej ens hans kamrater, de andra generalerna, bli skonade. Den ende, som berömmes, är general Lebrun. som likväl alltid förut varit föremål för klander. I slutet af brefvet refereras några uttalanden af general Wimpffen om orsakerna till de franska vapnens nederlag. Dessa nederlag förklaras först och främst deraf, att preussarnes artilleri är det franska vida öfverlägset och att det blir ofta begagnat. De skicka aldrig sitt infanteri ut i striden, förrän de öfveröst motståndarne med ett hagel af projektiler. Dernäst medgifves det att det finnes bättre disciplin inom den preussiska armeen än i den franska. Deras marschordning är sådan, att de icke utsättas för att bli öfverraskade, men tvärtom kunna med lätthet öfverrumpla en motståndare, hvilken är så försumlig i detta afseende som vår arm. I afseende på intendenturen, särskilt provianteringen, stå äfven preussarne öfver fransmännen. Generalen anser det för riktigast, att nu helt och hållet uppgifva det stora kriget; striden bör enligt hans förmenande inskränka sig till Paris försvar, man bör undvika stora slag, men oupphörligt utföra smästrider och guerillafäktningar, för att på detta sått försvaga de preussiska härarna. Äfven tidningarnes egna korrespondenser från krigsskädeplatsen sysselsätta sig ännu beständigt med slaget vid Sedan, som visserligen icke varit den blodigaste, men i alla fall den mest afgörande striden under hela fälttåget. Enligt de framställningar, som läsas i de franska tidningarne, synes den fullständigaste förvirring hafva uppstått i ledningen af striden, från det ögonblick då Mac Mahon blifvit sårad och förd från slagfältet. I en berättelse till Tempsskrifves: Efter Mac Mahons fall var armåen så att säga lemnad åt sig sjelf. Man berättar, att kejsaren sjeif riktade kanonerna i citadellet; senare lemnade han staden öfver en af broarne. Hur långt han red fram är obekant; då han red förbi ett af stadens hoteller sprang cn granat nära hans häst, men icke en min förändrades i kejsarens ansigte; då soldaterna följde honom med bifallsrop, gaf han tecken med handen att de skulle sluta upp dermed. Kejsaren hade utan tvifvel redan uppfattat ställningen, men denna resignation kunde omöjligt uppväga bristen på befäl. Hvar finnas våra generaler-, ropades från alla håll? Den ende man såg var general Marguerite i spetsen för sitt kavalleri och general Cambriels, som likaledes visade den största kallblodighet, men det var undantag från regeln. Senare berättas, att en hel division kommenderades af en öfverstelöjtnant vid generalstaben. Kavalleriet, som Mac Mahon så utmärkt förstod att använda, uppställdes liksom för roskull på ställen, der det utan att kunna röra sig, var utsatt för den häftigaste eld. Andra korrespondenser meddela, att underrättelsen om kapitulationen väckte den största förbittring bland soldaterna. I franska tidningar af d. 10 Sept. offentliggöra två af de generaler, som voro inneslutna i Sedan, Pelle och Bellemare, en förklaring, enligt hvilken de i krigsrådet energiskt protesterat emot kapitulationen. Det 3:dje zouavregementet vägrade att nedlägga vapen. Volontaire berättar, att det slöt sina efter två dagars strid starkt decimerade leder och störtade sig med raseri mot preussarne. De flesta stupade i denna olika strid, men 300 slogo sig igenom och inträffade efter flera dagars äfventyr och farliga marscher i Paris. Detsamma berättas om en afdelning kavalleri under befäl af general Nausoty. Enskilda truppafdelningar lyckades d. 1 Sept. på middagen draga sig tillbaka till Tugny och Mezieres. Äfven en del artilleri räddade sig i nordvestlig riktning mot den belgiska gränsen; men då vägarne icke voro farbara och hästarne alldeles uttröttade, nödgades man lemna kanonerna qvar. Morgonen derpå upptäcktes de af preussiska ulaner och togos af dem i besititning. Enligt alla underrättelser vidhålles det, att de Faillys misslyckade operationer på venstra flygeln ock Mac Mahons olycka i början af striden afgjorde slaget. Sedan den republikanska regeringen kom till väldet i Paris, har en stående utrotningskamp förts mot den gamla polisen från kejsardömets dagar. De radikala gjorde formlig jagt på polisagenterna, togo värjorna ifrån dem, bröto sönder dessa och förde folket såsom arrestanter till de närmast belägna fängelserna. En polissergeant blef tillockmed ihjälstucken, och mördaren svängde med jubel den blodiga värjan öfver sitt hufvud, utan att någon gjorde mine af att taga fast honom. En så despotisk institution som polisen skulle nu afskaffas. Polissergeanterna blefvo naturligtvis straxt derefter försatta på fri sot, och deröfver voro de radikala tidqningarne alldeles ursinniga; men de stackars karlarne kunde efter den betan ej mera visa sig offentligen och måste försumma sin gerning, så att allt gick en sällsam väg. Alla möjliga brott tilltogo i sådan grad, att innevånarne började att derölver förtäras. Någon säkerhet rådde ej längre på gatorna, så att den nye polisprefekten Keratry slutligen måste hålla till godo med de gamla polisbetjenterna, hvilkas uniform han endast något förändrade, i det han gaf polisen