Göteborgsposten – 15 september 1870, sida 2

förklaring som unnebär ett tillbakavisande af alla sredsförslag för det närvarande. Den enda regering, som Tyskland ännu erkänt för Frankrike, är kejsar Napoleons, och Favre et consorter existera alls icke för Tyskland såsom regeringsfullmäktige. Ehuru det väl är möjligt, att preussiska regeringen icke skall till sistone alltför strängt fasthålla vid en dylik åsigt, är det dock visst, att hon ämnar for den närmaste framtiden krypa derbakom. Hon kan nemligen härmed slå tvenne flugor i en smäll. Hotande Paris, kan hon tvinga Napoleon att utfärda en tormlig tronafsägelse, på det han icke må stå i vägen för en fredlig uppgörelse, som möjligen ännu kan rädda Paris och hela Frankrike från alltför stor förödmjukelse. Och hon kan derjemte ätven förbehålla sig att bestämma tiden, då hon vill ingå på en fredsbemedling. Vi tro för vår del, att Preussen skall tillbakavisa hvarje tredsförslag, tills dess trupper inryckt i Paris; och en proklamation från konung Wilhelm kan väntas, i hvilken han förklarar sig vilja betrakta Paris som en öppen stad, ifall den vill gifva sig utan svärdsslag, men i motsatt fall behandla den som en fästning och låta den undergå samma öde som Strasbourg. Man är i Berlin fullt öfvertygad om, att allt talet om ett verkligt försvar är tomt prat, och att den franska hufvudstadens innevånare skola så splittra sig, att besättningen skall nödgas gilva sig. Det återstår nu att se, om preussarne icke skola bli gäckade i denna tro och om de icke skola möta ett så allvarsamt motstånd, att deras armer skola nödgas stanna utanför den franska hufvudstadens murar några veckor, under hvilken vid makterna skola kunna hinna att enas om ett gemensamt, kraftigt uppträdande. Frankrikes nya regering söker ett dylikt understöd af makterna, och den gamle bepröfvade statsmannen Thiers har afrest till London, hvarifrån han begifver sig öfver Köpenbamn till Petersburg och vidare ull Wien, för att söka vid hofven direkte, såsom utomordentligt sändebud utverka ett gemensamt uppträdande. Ett telegram vill veta, att Englands regering har ett fredsförslag i ordning på basis af, att Frankrike betalar Preussen ersättning för krigskostnaderna. utlemnar de uppsångade priserna samt slopar fästningarne Metz och Strasbourg. Franska utrikesministern Favre skall hafva antagit de båda första punkterna, men visat sig tvehågsen i afseende på den sista. Att man i Berlin ännu icke finner sig med dem belåten, veta vi; ty man skall der åtminstone uppbjuda allt, för att komma i besittning af Elsas och det tyska Lothringen. Utsigterna härför skola ökas, om preussarne hinna att genom några raska slag förekomma makterna. Betecknande är, att det hittills mycket tyskt sinnade belgiska bladet LIndöp. belge, som nu på det bestämdaste uppträder mot hvarje tanke på Frankrikes styckande, derför får sig en skarp tillrättavisning at Bismarcks blad Nordd. allg. Zeit., Bom rägor: Det gäller nu att bringa fransmännen i en sådan ställning, att de icke kunna föra krig. Fransmännen ha fråntagit oss Metz, Colmar, Sedan och Strasbourg, af hvilka den första och sista äro vapenplatser af första ordningen. Om vi i Tysklands namn åter fråntaga fransmännen dem, skola vi endast uppfylla vår pligt som vaktare af freden i Europa, hvilket äfven är det förenade Tysklands pligt. Tysklands grannar borde icke betrakta vår framtida ställning gentemot Frankrike med atund och misstro, utan den borde tacka Försynen (!!) derför. Framför allt borde herrarne i Belgien tacka oss, emedan deras ställning genom den tyska fredskärleken icke blir hotad, utan betryggad. Konung Wilhelms gunstlingstidning Spenersche Zeitung säger tillochmed: Med handen på Paris ha vi handen på Frankrike, och tills dess landet ger sig en ny berättigad regering — kunna vi ju regera det sjelfva. Detta är åtminstone vår åsigt om en fråga, med hvilken många alldeles onödigtvis bråka sin hjerna. IIärtill anmärker en österrikisk tidning: Segraron förmår visserligen mycket; men om också allt, hvad han kan, är rätt och godt, det synes oss tvilvelaktigt. Att regera Frankrike, jatt kullstörta en der befintlig regering, möjligen insätta en ny, att förhindra landet ifrån ait efter eget skön förfoga öfver sitt öde, det ligger långt ifrån det syftemål, som Tyskland hatt med detta krig. Dock, allt beror på den raskhet, som kommer att utvecklas å ena sidan af preussarne, å den andra af de neutrala makterna och för det tredje af den kraft, Paris skall komma att utveckla i sitt försvar. Händelsen i Laon synes äfven komma att af preussarre begagnas såsom en förevänning för ett fortsatt krigförande, i det de bestämdt påstå, att den framkallats af förräderi. Det telegram, som konuvg Wilhelm afsändt till sin drottning från Reims d. 11 Sept. om saken, har denna lydelse: Sorglig underrättelse från Laon, der citadellet (således icke allenast kruttornet) blef sprängdt i luften efterokapituleringen och efter det vår besättning intågat dit. 50 man och 300 mobilgardister dogo, många blefvo skadade, Wilhelm af Mecklenburg är sårad. Det är ovilkorligen förräderi. — Wilhelm. Läsaren torde minnas, att prefekten i Laon, hvilken plats är hufvudstaden i departem. Åisne, nyligen genom ett kraftigt manifest uppmanat befolkningen till ihållande motstånd. Det är derför betecknande, att han törts fängslad till det preussiska högqvarteret, för att der förhöras. : Eftersom så många franska mobilgardister dödats, är det väl förhastadt. att tala om förräderi, hvaremot det är antagligt, att en i H