Göteborgsposten – 12 september 1870, sida 2

och statyetter af den kejserl. prinsen, en ofullbordad modell till en byst af kejsaren och många planscher, föreställande preussiska soldater och officerare i uniform. Bland de tillfälligtvis efterlemnade sakerna var äfven en grekisk mössa med påfågelfjäder; invändigt funnos i guld broderade bokstäfverna C. L. N. Ingen oordning egde rum i det inre af Tuillerierna, öfverallt uppställdes provisoriska vakter af mobiloch nationalgardet. Kökspersonalen fick befallning att för dessa tillreda en måltid. Iuruvida maten dugde — säger Figaro — känna vi icke, men vinet var afskyvärdtPå kejsarinnans bord skall man ha funnit följande depesch från polisprefekten Pietri: Kl. 2. Ställningen är betänklig. Nationalgardet är fientligt stämdt. Linictrupperna vilja ej rycka ut. Efter en kort stunds förlopp blef slottet öppnadt för folket; men de inre rummen höllos fortfarande stängda. På portarne lästes i stora bokstäfver: Lefve republiken! Aktning för statens egendom! Hvarje tjuf och röfvare skall dö! Folkmassan spred sig senare från Carousselplatsen mot Rue de Riroli. Folket syntes vara mera nyfiket, än lidelsefullt upprördt. Äfven bekanta personligheter sågos bland mängden, såsom Saint-Marc-Girardin och Remusat. Under det en ofantlig menniskomassa är samlad i Hotel de Ville eller tränger in i Tuilerierna gegomlöpa andra skaror boulevarderna eller de större gatorna under rop af: Lefve Republiken! Öfverallt fraterniserar folket med soldaterna och nationalgardet. Utanför Louvrekasernen göra några skaror halt, för att förmå zouaverna, gardeschausseurerna och voltigeurerna, hvilka visa sig i fönstren, att komma ned på gatan och deltaga i rörelsen, men trupperna äro konsignerade i kasernen och endast några få låta sig lockas till att krypa utgenom fönstren och ned på gatan medelst stegar, som man upprest mot muren. 2 bataljoner af nationalgardet, hvilka komma ut från Fauborg Montmartre, mottagas med patriotiska rop. Man omfamnar hvarandra och ropar: Lefve Republiken! En af bataljonscheferna, som är till häst, ropar med en stentorstämma, som ljuder öfver allt: 7Paris ger sig aldrig! — Aldrig! svara 20,000 stämmor med energi. På Concordiaplatsen blir den staden Strasbourg föreställande statyn till hälften begrafven i blomsterkransar, och man anbringar kring densamma en vapensköld med följande inskription: -Åra åt general Uhrich!Alla hufvnden blottas, och den tappre generalens namn helsas med de väldigaste hurra samt ropen: Lefve republiken! Lefve Strasbourg! Lefve general Uhrich! Hochees och Klebers statyer bli äfven bekransade och smyckade med grönt. Deremot fordrar man, att de kejserl. vapnen skola ryckas ned från de ställen, Bider de äro anbragta, och detta gäller isynnerhet hofleverantörerna längs boulevarderna, hvilkas skyltar snabbt försvinua. I förstaden Bellerille synes det ha gått värst till. Hela kolonner af personer, som voro väpnade med värjor och revolvrar, genomlupo här gatorna bela eftermiddagen och aftonen, sjungande och stojande samt bortryckande alla symboler af den kejserliga myndigheten. En af de stojande skarorna bemäktigade sig ett af poliskontoren i förstaden och afväpnade betjenterna, men lät dem för öfrigt gå, utan att tillfoga dem någon skada. Nationalgardet infann sig dock snart der och återupprättade ordningen. På hörnen till Tionde-Decembergatan tog man ned de porslinsskyltar, på hvilka gatans namn fanns skrifvet, och ersatte dem mad brädlappar, på hvilka man med krita skrifvit i stora bokstäfver: FjerdeSeptembergatan. Spanska sändebudet Olozaga hade, då han vid middagstiden kom åkande på Quay dOrsay, för att begifva sig till lagstiftande församlingen, nära nog blifvit misshandlad af en pöbelhop, som icke kände honom. Man stannade hans vagn och tvang honom att stiga ur. Olozaga sökte förgäfves att göra sig begriplig och förklara hvem han var. Hans stämma kunde ej höras under tumultet, och folksvärmen rusade på hans ekipage, slet ned kusk och betjent samt alldeles sönderslog vagnen med käppar oeh påkar. Lyckligtvis kommo i detsamma några sp. njorer till stället och ropade: Hören upp! Det är spanska sändebudet! Massans raseri lade sig nu, och hon beledsagade Olozaga, som begaf sig till fots tillbaka till sitt hem. Den stannade utanför hotellet och begärde med höga rop att Olozaga skulle komma ut på balkongen, hvilket han äfven gjorde och der höll tal, hvari han tackade hopen i Spaniens namn och slöt med ett lefve för Frankrike. För öfrigt egde-inga störanden af lugnet rum, fastän stora massor voro på benen ända till sent. Kl. 2 på natten var allt förbi, och Paris hade återtagit sitt vanliga utseende.