Göteborgsposten – 12 september 1870, sida 2

Den kejserl. familjen Bonaparte. om kejsar Napoleons ankomst till Kassel d. 5 Sept. skrifves till Iamb. Nachr,: Enligt konungens af Preussen uttryckliga önskan emottogs kejsar Napoleon med all den vördnad, man egnar en regerande furste. De förnämsta civila och militära embetsmännen hade samlat sig vid stationen Wilhelmshöhe, hvarest ett kompani infanteri utgjorde hedersvakt. Sedan embetsmänuen blifvit kejsaren förestälda, och han helsat den uppställda militären, körde han med en husarofficer i spetsen till slottet, hvarest serverades middag, tillredd af franska kockar, som i hast efterskickats från Berlin. Morgonen derpå spatserade han omkring i närheten af slottet, och den forcerade resan hade icke särdeles tröttat honom. Den första underrättelse han i dag erhöll af tidningarne var republikens proklamering i Paris. Kejsarens svit till Wilhelmshöhe utgöres af divisionsgeneralerna och adjutanterna Castelnau, fursten af Moskwa, brigadgeneralerna Reille, Pujol och Maubert de Genlis; ordonnansofficeren Hepp, grefve Lauriston och prins Achille Murat; stallmästarne grefve Davillier och Raimbault: grefve Lepin, lakarne Conneau och Corvisart samt kejsarens privatsekreterare Pietri. Kejsarinnan lemnade först Söndagen d. 4:de på eftermiddagen Tuilerierna, sedan revolutionen redan utb-uit. Prinsessan Clotilda reste samma dag, men d) på morgonen, efter det hon tre dagar förut skickat sina barn till godset Prangins i Schweiz. Hon åtföljdes till bangarden af hela den italienska beskickningen. Hennes värdiga och modiga hållning omtalas med lifligt erkännande. Hon ville ej lemna kejsarinnan, så länge denna förestod regentskapet, utan forklarade, att hennes plats var hos henne, så länge kejsardömet ännu bestod. Om den kejserlige prinsen skrifves: Prinsen anlände natten emellan .Söndagen och Måndagen till Namur, hvarifrån han redan följande morgon kl. 1,7 skulle resa till Verviers, för att råka sin fångne far; men depescher från Napoleon III ingingo, hvilka gjorde, att detta beslut måste uppgitvas. Prinsen kände ännu icke till, att hans far var krigsfånge och att kejsardömet fallit; men han var bekymrad och orolig öfver den resa, som han företog, och öfver den besynnerliga bällningen hos sin angifning. Han var tidigt uppe på Måndags morgon, och det uppdrogs åt guvernören i Namur, grefve de Baillet, att underrätta honom om det förefallna och säga honom, att han skulle resa till England, tör att der sammanträffa med sin mor, som flyktat från Paris. Den unge prinsen, som var blek och starkt angripen af de sista dagarnes ansträngningar, mottog dessa sorgebud, utan att yttra ett enda ord. Han stod några ögonblick med sänkt hufvud, och då han åter höjde det, yttrade han slutligen: Allt detta betyder ännu ingenting, endast Frankrike ej blir styckadt. Prinsen bad derpå, att man skulle lemna honom allena. Han lade hufvudet i sina hånder, och husets tjenstefolk kunde länge böra honom snyfta. Då han infann sig vid frukostbordet, var han blek, men åter lugn. Han tackade innerligt grefve Baillet och frågade, huru han kunde visa honom sin tacksamhet. Gif mig ett par rader af er hand!? svarade guvernören. Prinsen skref då på ett papper följande ord: Souvenir daffection et de reconnaisance. Namur, le 5 Septembre 1570. Louis Napoleon; Ögonblicket för resan närmade sig. Kl. 144 åkte prinsen i en anspråkslös hyrvagn till jernbanegården, hvarest många menniskor intunnit sig, fastän man sökt hemlighålla tiden för prinsens afresa. Alla helsade honom, och han gick dem förbi med hatten i hand. Stor rörelse rådde bland åskådarne, och många qvinnor greto, då tåget satte sig i rörelse. Kl. 8 på Måndags afton, d. 5:te, kom prinsen till Ostende, åtföljd af fregattkaptenen Duperre samt officerarne Lamey och Clary. På bangården var en stor mängd nyfikna samlad. Prinsen ville ej gå ge