Göteborgsposten – 12 september 1870, sida 2

och Francherille. Tidigt på Önsdagsmorgonen öppnade preussiska armen, som ofverskridit Meuse, en häftig eld mot högra flygeln och centern af franska armeen. Den vid Carignan qvarlemnade divisionen drog sig tillbaka tätt intill belgiska gränsen, och efter att ha gjort en läng och onödig omväg utan att någon fiende funnits i närheten intog ena brigaden omkr. kl. 2 e. m. en ställning till venster om Francheville. Emellertid hade en häftig eld fortgått, särdeles på franska armeens högra flygel, utan afgörande resultat, men till någon tördel för fransmännen. Omkring kl. 1 kastade preussarne fram en ansenlig kavalleristyrka och dref några franska ströfkårer in i skogarne nära Francheville, men en division franskt kavalleri utbredde sig på höjderna vid deras venstra tlygel och hindrade allt vidare framträngande. Mot kl. 4 e. m. aftog elden på båda sidor och hade innan skymningens inbrott nästan upphört. Straxt efter dagningen på Thorsdags morgon började åter striden med en häftig kanonad på båda sidor. Under natten hade franska venstern blifvit ytterligare förstärkt, och deras linie utsträckte sig nu från Bazuille vid Givoque till höjderna midtför La Chapelle. På detta sätt stödde sig deras högra flygel mot Meuse och deras venstra mot belgiskt territorium. Emellertid hade preussarne intagit ojderna af branchville och fört fram några friska kårer, som ej varit engagerade på Onsdagen. Med spridda kårer af lätt kavalleri trängde de in i skogarne vid belgiska gränseu och trängde fram för ett anialla La Chapelle, som de omkr. kl. 11 utan svårighet besatte, alldenstund byn endast var försvarad af en bataljon Francs-Tireus. Attacken på franska högra flygeln och centern, hvilka innehade en stark position på stora vägen från Bouillon till Sedan med en strid ström längs fronten, hade ej krönts af framgång; men sedan den preussiska venstern tagit La Chapelle framryckte den hastigt, dref tillbaka Lebruns kår tillika med fem kavalleriregementen på yttersta venstra flanken och kringgick fullkomligt Givoque. Den franska divisionen på venstra flygeln kastades tillbaka på belgiskt område, och kavalleriet lemnade i vild galopp fältet och sökte i smärre detachementer räddning i de omätliga skogarne vid S:t Cecile. Franska högra flygeln gjorde fortfarande motstånd, men passerande öfver Meuse nära Donchery, hotade preussarne deras kommunikationer, under det deras fullkomligt segerrika höger gradvis omringade återstoden af Mac Mahons armC6. Mac Mahon sjelf hade blifvit sårad, och omkr. kl. 5 var hela franska armåen i oordning och på fullständigt återtåg i riktning mot Mezieres. Omkring 7000 man hade redan nått belgiskt område, och vägarne nära gransen voro spärrade af öfvergifna ammunitionsvagnar, medan kavalleri, infanteri och artilleri om hvarandra fortfarande rusade vildt på. Kl. 7 på aftonen var franska armåen nästan omringad. Kl. 8 skickade kejsaren, som varit i Sedan, till preussarne ett förslag till kapitulation, och kl. 10 på Fredags morgonen gaf han sig personligen, under det armåen, bruten, kringspridd och demoraliserad kapitulerade. Den preussiska styrkan uppgick till ungefar 220, 000 man och den franska till 110,000. Kl. 2 på Fredags citermiddag hade nästan alla de sårade blifvit samlade, och de döda blefvo skyndsamt begrafna. De största förlusterna voro nära Sedan och Bazeille, och mitrailleuserna arbetade med dödlig verkan i denna riktning. Fransmännen gjorde intet försök att förskansa sin ställning. Deras kavalleri visade samma oförmåga som karakteriserat det under hela detta krig. En hel brigad lätt kavalleri tog, utan att vara ansatt, sin tillflykt in i skogarne och öfverskred gränsen. Förlusterna på båda sidor måste ha varit mycket ansenliga. I en liten dal nära Bazeille lågo liken efter de Failly, hans adjutant och båda deras hästar, alla dödada af en bomb. Hans oskicklighet hade varit hufvudsakliga orsaken till Mac Mahons nederlag vid Woerth, och det var hans kår som blef ötverrumplad vid Mouzon, men han dog en krigares död och skammen skall ej nå hans namn. Senare Post. Ur de igår ankomna utländska tidningarne skynda vi att meddela åtskilliga intressanta berättelser : Revolutionen i Paris d. 4 Sept. I samma ögonblick som medlemmarne af lagstiftande församlingens höger lemnade kammaren, sprängde folkmassan den stora gallerporten vid Tuileriträdgården från Concordiaplatsen. En zouav, som här stod skildtvakt, gjorde ej något motstånd. Man hade redan förut nedbrutit örnarne vid ingången. I spetsen för den framryckande massan gingo mobiloch nationalgardister. Redan tidigt på morgonen hade en stor mängd mobilgardister stämt möte på Concordiaplatsen. Då man kommit förbi den stora bassinen, såg man på afständ en grupp gardesvoltigeurer, hvilka uppställt sig i den afstangda delen af trädgården. Man stannade. En mobilgardist vid namn Ravenez afskickades, för att parlamentera med soldaterna. Han gick, svängande en hvit näsduk på spetsen af sitt gevär, beledsagad af den bekante teaterförfattaren Victorien Sardou. General Mellinet stod på terrassen i den afstängda delen af trädgården. Ravenez närmade sig bonom och sade: Republiken är utropad. Jag kommer för att i folkets namn bedja om tillträde till slottet, som är vår egendom. Vi förbinda oss att på det strängaste respektera densammal Folkmassan kom nu närmare. General Mellinet steg upp på en stol och sade: Mina herrar! Jag skall draga mina trupper tillbaka på det vilkor, att vakten ögonblickligen anförtros åt nationalgardet. Jag måste tillika förklara, att om en enda af mina soldater blir förolämpad, så skall jag veta att göra min pligt som general. — Ned med kejsaren! ropade massan; vi vilja in i slottet. General Mellinet gaf befallning om den kejserliga flaggans nedtagande, hvilken svajade från paviljongen. Nationaloch mobilgardet uppställde sig derpå i haie och lät mängden passera, hvilken trängde fram under hurrarop, dock utan att begå den minsta oordning. Slottet var redan öfvergifvet af sina innevånare; endast kökspersonalen fanns qvar, och dessutom en underinspektor från slottet i Saint Cloud, hvilken jemval var sekreterare hos general Lepic. Han gat Ravenez en nyckel, som öppnade tillträdet till slottets innersta rum. Ravenez gick ensam ditin. Underinspektoren yttrade under djup rörelse till Ravenez: Det är ju förfärligt! Den stackars kejsarinnan! Huru skamligt man svikit henne! Alla de, som hon födt, ha öfverlemnat henne åt hennes öde! Mottagningsrummen i första väningen hade sitt vanliga utseende; dock såg man gardinerna vara nedtagna i de rum, som vette ut åt Carousselplatsen, På nedra botten deremot rådde stor förvirring. Kejsarinnan hade en kort stund förut begifvit sig bort; allt bar spår af en afresa alldeles hufvudstupa. I kejsarinnans rum stod ännu en säng ouppbäddad; i den kejserl. prinsens rum låg på soffan en barnvärja, till hälften utdragen ur skidan; på golfvet bland nummer af Figaro, Gaulois och Opinion Nationale ett revolvertodral; på stolarne flera höga herrhattar; i lådorna cigarrlådor och — besynnerligt nog — en mängd flaskor med fosforsurt salt; på en af stolarne ett par morgontofflor. I den kejserlige prinsens arbetsrum såg man på bordet en del tennsoldater, som kunde sättas i rörelse medelst ett litet hjul... ödets ironi! Ett skrifvet häfte med historiska anteckningar låg på skrifbordet; stilen var bestämd och korrekt. I korridorerna hade de ILTNLAA. ——1 I Lar