Göteborgsposten – 9 september 1870, sida 2

marcks tidning Nordd. allg. Zeit. anmärker i : afseende på republikens proklamerande i Paris, att denna regeringsförändring under när: varande omständigheter endast kan bringa ökadt elände öfver Frankrike, emedan den nya regeringen tillkommit under förhållanden, hvilka ej skola bidraga till att dämpa folkets lidelser, utan sätta fanatismen i den lugna öfverläggningens ställe, hvilken nu är framför allt nödvändig. Man hoppas således i Berling regeringskretsar, att Frankrike ej blott skall sakna yttre stöd numera, utan äfven inre enhet, hvaraf skulle följa, att bytet skulle bli lätt för Preussen. Detta återstår att se. Man söker att från Belgien utsprida rykten om missnöje, som uppstått med republiken inom ej blott den verkliga armen i Frankirke, utan äfven inom såväl mobilsom narionalgardena. Vi hoppas i det längsta, att detta icke bekräftar sig, och finna underrättelsen desto mera apogryfisk som väl intet afsked kan : begäras eller beviljas militär i krigstid. i Den gamle Thiers har erbjudits att inträda i den nya regeringen, men vägrat. Thiers är konstitutionelt monarkisk, han har troget fasthållit vid denna politiska trosbekännelse och har naturligtvis icke kunnat svika den med att ingå i en republikansk regering. Man kan dock vara öfvertygad om, att han derför icke skall uppgifva sin medverkan till försvaret af Paris. Förutom Victor Hugo har nu åfven Louis Blanc anländt till Paris. Louis Blanc är folkets man och Henri Rocheforvs sol skall mer och mer förblekna. Man vill veta, att de orleanistiska prinsarne afrest till Paris, för att erbjuda republiken sin tjenst i försvaret mot fienden. Kejsarinnan Eugånie har afrest till Wilhelmshöhe, der hon vill dela sin makes fångenskap. Deras son anlände d. 5 d:s till Ostende och afreste derifrån följande dag till Dover, för att bebo kejsarens vackra privatslott i närheten af denna stad. Den stackars gossen kan väl behöfva den hvila och ro man nu ändtligen synes vilja förunna honom. Fästningen Montmedy i närheten af Sedan har i Mändags stormats af preussarne. Besättningen gjorde tappert motstånd. Ettersom någon underrättelse om fästningens fall icke ingått från Berlin, är det antagligt att stormningsförsöket i Måndags blifvit tillbakaslaget. Till ÅLIndep. belge? skrifves från Paris, att der råder den största förbittring mot general de Failly, som vid Sdan för andra gången i detta krig åsamkat Frankrike olycka, och att hans qvarstannande på en besälspost, af hvilken han gjort ett så olyckligt bruk, förapledts af kejsarens personliga vilja. Det heter vidare: det hela taget är man tillochmed i (de forna) regeringskretsarne enig om att kejsaren lagt de största svårigheter i vägen för alla de utnämningar, som utgått från general Palikao. Det är i sanning beklagligt, att H. M:t synes åter uppvaknat ur det fullkomliga slöhetstillstånd, hvari Rouher fann honom, då han för kort tid sedan aflade hos honom ett besök i lägret vid Chålons. Kejsaren var då ull det yttersta nedslagen och förklarade, att han nu hvarken var chef för armeen eller för dynastien. Senatspresidenten sökte förgafves att ingitva honom nägot hopp, genom att låta honom skymta möjligheten af en seger; kejdaren trodde icke ens, att en sädan skulle förbättra utsigterna för hans dynasti. Emellertid har Napoleon likväl icke kunnat låta bli att olanda sig i regeringsåtgärderna, och hans inblandning har ända tills slutet varit olycksbringande. Man vill sålunda veta, att kejsaren, då han erfor kronprinsens af Preussen marsch mot Paris, befallt Mac Mahon att draga sig villbaka och leverera ett slag under Parismurar. Utförandet af denna befallning skulle fullständigt tillintetgöra den fälttågsplan, om hvilken grefven af Palikao samt marskalkerne Mac Mahon och Bazaine enats, och Mac Mahon nekade derför att utföra befallningen (det har dock förut hetat, att han just ville gå till Paris), i det han samtidigt underrättade krigsministern om, hvad som skett. Denne upprepade sin befallning till marskalken om att fortsätta marschen mot norr, och då kejsarinnan ville göra sig till tolk för kejsarens vilja, förklarade krigsministern henne rent ut, att han, om hon fortfarande motarbetade och ville rubba de militära myndigheternas planer, skulle nödsakas att bringa saken fram för kammaren och, ifall man der gaf honom rätt, öfvertaga den politiska styrelsen, likasom han förut var 1 besittning at den militära. Inför denna hoelse gat kejsarinnan efter, men de depescher, som at den auledningen vexlades mellan Mac ahons högqvarter och krigsministern, föranide en tidsspillan af 24 timmar och ha kanke förhindrat den förening mellan Mac Mahons och Bazaines armeer, om hvilken man redan ansåg sig så säker. Den gamle grefven af Flahault har aflieit i Hederslegionens palats i Paris. Hun var nämnda ordens storkansler. Fodd år 1785, ide han år 1799 förste konsuln till ; It beledsa