Göteborgsposten – 9 september 1870, sida 2

gifta er med någon af mr Sheldons vänner bland millionärerna, och att jag får höra att ni har ett hus vid Parklane och trehundra guinger i nålpenningar. — Ni är mycket gvl som lofvar en millionär. Förhållandena i mitt lif ha hittills varit så synnerligen lyckliga, att jag bör vara berättigad vänta en sådan friare. Min millionär skall bjuda er på middag i mitt hus vid Park-lane, och ni skall spela cCcarte med honom, om ni så vill — det slags kartä pappa brukade spela. — Tala ej om dessa saker, Di, sade mr Hawkehurst med en rysning; låtom oss glömma att vi någonsin fört ett sådant lif. — Ja, svarade Diana, låtom oss glömma det — om vi kunna. bitterheten i hennes ton gjorde ett pinsamt intryck på honom. Han satt under några minuter tyst och gaf akt på henne, beklagande inom sig hennes öde. Hvilket sorgligt, hvilket hopplöst öde syntes det ej honom vara! För honom fanns alltid någon utsigt till upprättelse. Han kunde gå ut i verlden och bana sig en väg genom svårigheternas skog med eröfrarens yxa. Men hvad kunde en qviona göra som befann sig midt i denna förfärliga skog? Hon kunde endast sitta vid dörren till sin ensliga koja, med trötta ögon blickande ut efter den prins som skulle komma att rycka hennc derifrån. Och Valentine erinrade sig huru många qvinnor det finnes till hvilka prinsen aldrig kommer, och som nödgas dö och begrafvas under denna dystra skugga. — Oh låt oss få qvinnliga läkare, qvinnliga lagkarlar,