Göteborgsposten – 9 september 1870, sida 2

qvinnliga prester — hvad som helst blott vi ej behöfra se dessa beroende varelser som sitta i andra menniskors hus, virkande på bönpallor och trånande efter frihet, tänkte han för sig sjelf under det han gaf akt på det bleka allvarliga ansigtet framför honom. — Upphör med ert arbete för ett par minuter och tala till mig, Di, sade han något otåligt. Ni vet ej huru pinsamt det är för en man att se en qvinna fördjupad i något handarbete just i det ögonblick han behöfver all hennes sympati. Jag är rädd att ni ej är alldeles lycklig. Anförtro er åt mig, kära vän, lika uppriktigt som jag anförtror mig åt er. Äro menniskorna här vänliga mot er? Charlotte är det naturligtvis. Men de äldre, mr och mrs Sheldon, äro de vänliga mot er? — De äro mycket vänliga. Mr Sheldon är ej fallen för att lägga sina känslor i dagen, de må vara af hvad slag som belst; men jag är ej van att se folk råka i förtjusning öfver mig eller öfver hvad som rör mig. Han är vänligare mot mig än min far någonsin varit, och jag inser ej att jag kan fordra mer. Mrs Sheldon är mycket god, på sitt sätt. — Och Charlotte? — Ni svarade ju för Charlotte sjelf nyss. Ja, hon är mycket, mycket, mycket god mot mig; långt mera än jag förtjenar. Jag skulle nästan vilja säga långt mera än jag önskar eller förtjenar. (Forts.)