Göteborgsposten – 8 september 1870, sida 1

—— 2 noter och tillägg af landtbruksinstituteta direktör C. A. Z2itting samt statsagronomen K. I. Forsberg. Tjugutre upplysande träsnitt ingå i arbetet, hvilket kan säljas inbundet till det billiga priset af endast tre mark, ehuru paginatalet öfverstiger 400. Ett så lågt pris bar kunnat åstadkommas endast derigenom att tryckningen delvis bekostats af statsmedel. En mordhistoria, lika ovanlig i sjelfva handlingen som hvad beträffar motiverna tör densamma omtalas under d. 22 Aug. från Saarijärvi på följande sätt: På Tuumala torp, beläget ett par verst från kyrkan, var på fattigkassans bekostnad inackorderad en 12 års gammal flicka, hvilken hade att sköta ett litet barn. Flickans håg hade länge stått till att få besöka folkskolan, hvilket hon äfven tillkännagifvit för sitt husbondefolk. Detta förklarade, att hon först då kunde få sin önskan uppfylld, när det i hennes vård anförtrodda barnet antingen blefve så försigkommet, att de kunde båda tillsammans komma till skolan, eller när det aflidit. Då flickan fick höra denna dom, begagnade hon sig af första tillfälle då husbondfolket begiwit sig ut på arbetet, tilltryckte med sina händer barnets näsa och mun, till dess det qväfdes, hvarpå hon ropade på föräldrarne, sägande att barnet redan höll på att dö. Föräldrarne skyndade genast till, men barnet kunde ej mera bringas till lifs. Att flickan begått dådet skulle förblitvit oupptäckt, om ej hennes samvete vaknat och hon sjelt bekänt sin ogerning. Skådespelerskan tiru Charlotte Raa har en tid rest omkring i Finland och i åtskilliga städer gifvit deklamatoriska soirser på finska språket. Richard Wagner firade d. 25 sistl. Aug. i Luzern sitt bröllop med fru Rosina von Bilow, en dotter till Franz Liszt och trånskild husiru till den bekante kompositören och pianisten Hans v. Bilow. Bröllopet firades i all enkelhet i det protestantiska kapellet i Luzern i närvaro af tvenne vittnen. — Wagner har nyss fullbordat 1:sta akten i 3:dje asdelningen af Nibelungen? och hela verket anses kunna tullbordas inom loppet af två år. Wagner nar, som bekant, äfven uppträdt som skrittställare och är just f. n. sysselsatt med ett större verk öfver Beethoven. Modiga fiickor. I Dalpilen meddelas följande: En vallkulla vid finnhemmanet Harabacken i Orsa finnmark har nyligen förötvat ett berömvärdt Jagtdåu mot en blodtörstg fiende till den henne an10rtrouda hjord, bestående at större och mindre boskap. Hon far nemligen höra sin medföljande hunu skälla ilsknare än vanligt och går deråt samt får se hunden jaga, som hon tyckte, en annan hund, men uenne, som sedan betanns vara ett lo, kryper först under en s. k. låga (kullfallna träd) och springer törtöljd af hunden fram samt kastar sig på ryggen med alla sina fyra välbevåpnade extremiteter i högsta hugg, för att klösa sönder hunuen, i fall han skulle drista sig så nara. Kullan störtar fram, men vdjuret, som hade hela sin uppmärksamhet på hunuens rörelser, bryr sig ej om henne, utan ligger stilla, hvadan hon med sin vallstaf slår det i hutvudet utan annan påföljd än att det morrade Åstyggte!; hon fattar då ett djertt beslut och ranner ner stafven tvärs öfver djurets hals så fast i backen, att hon med användande af sin kraft på statven som nafstang håller fast djuret vid marken, tar så fram sin kneiv (knif) och med ett raskt snitt skär tvärs ötver strupen på djuret, som sålunda etter en kort stund strök med. Djuret var så stort och tungt, att qvinnan hade stor möda att bära det. Som ett motstycke till denna raska handling anföra vi ur norska Morgenbladet en annan historia: Det är ingen brist på björnhistorier nu för tiden, men svårligen kar man få höra någon märkligare än den, som vi i dag kunna meddela trån allueles tillförlitlig källa. Vid den vacka Kilsjön, en vik, som från Joussjön sträcker sig in i Brattberg, ligger en liten gård, som heter Spillerbakken. Egaren till gården har en dotter om 13—14 år, som en dag i förra veckan vallade fadrens getter i utmarken. Vid det hon händelsevis kastar en blick bakom sig, får hon se Åbjell-geteni klorna på en björn, som hade fattat det stackars lilla djuret tvärt öfver zumpen. Under det geten sprattlade med frambenen för att slippa lös, gick hennes vakterska helt modigt tram mot björnen och slog till honom med ett spö, uvarmed hon brukade hålla sin lilla hjord istyr, men rötvaren brydde sig naturligtvis ej det minsta om iet klena antallsvapnet och släppte ej sitt tag. Men tlickan ville ej heller mista sin get, hvarföre hon tatjade tag i dennas framdel och drog det mesta hon cunde, ända tills björnen, förbluffad öfver det kacka notständet, fann för godt att släppa sitt rof. Flicsan tog derefter den illa medfarna geten på armen kor att bära henne hem, men nu satte hela den ötriga hjorden i tyrsprång utför eu backe och björnen Jorde min af att tölja efter för att förskaffa sig ett annat byte. Nu var den lilla i Hamman: lade hon en sarade geten ifrån sig, så tog björnen ånyo fatt . henne, och skulle hon bära henne, kunde hon ej veskydda de öfriga. Slutligen beslöt hon att lägga bördan ifrån sig, bröt från ett träd ett vapen af mera vördnadsbjudande dimensioner än det förra och lyckades verkligen med tillhjelp at detta att jaga björnen på flykten. Sålunda kom hon till slut valbenålen hem med alla sina getter, bärande på armen den sårade, som ej kunde gå. Geten är nu frisk igen och flickan är likaledes kry, ehuru spänningen och ångsten till en början gjorde henne så sjuk, att hon maste ligga till sängs i ett par dagar. Ångfartygsförsäljning. I Gefle hamn sedan nägon tid liggande preussiska skeppet