Göteborgsposten – 5 september 1870, sida 1

honom: det var att förverkliga de planer, från hvilkas realiserande den förste Napoleon måst afstå. Detta lefnadsmål hade icke karakteren af en samiljhämnd. Han såg sin frändes planer, Åles idces napolsoniennes i ett förklaradt poetiskt skimmer, och med den napoleonska dynastiens återställande syntes för honom Frankrikes välgång vara förknippad. De yttre förhållanden, i hvilka han lefde, syntes vara väl egnade för att utbilda honom till det stora värf, han föresatt sig. Han uppfostrades icke i ett hofs förklemande nöjen, utan i en landsflyktings blygsamma vilkor. Vid ett tyskt gymnasium — gymnasiet i Augsburg — lade han under sju års studier grunden till sin medborgerliga bildning. Inträdde derefter såsom officer i schweitzisk tjenst, der han under den sedan så bekantblifne general Dufour egnade sig hufvudsakligen åt artillerivetenskapen. Vid 23 års ål der kämpade han i de italienska insurgenternas leder, och år 1836 finna vi honom, då efter hertigens af Reichstadt och sin äldre brors död den napoleonska dynastiens chef, göra sitt första försök att insurgera Frankrike. Etter tyra år, tillbragta såsom förut i landsflykt under studier och politisk skriftställareverksamhet, ställer han sig ånyo i spetsen för ett insurrektionsförsök. Detta ändades för honom med en inspärrning i slottet Ham, och under åtta långa fängelserår egnade han sig nu åt tankarne på de stora sociala problemer — arbetarefrågan m. fl. — hvilkas lösning, såsom flere hans regeringshandlingar ådagalägga, upptagit hans tid och omtanke äfven sedan han kommit på tronen. De händelser, som inträffat sedan han år 1848 blef franska republikens president och 1852 fransmännens kejsare, falla inom de flestes, nu lefvandes minne och en antydan om dem är säkerligen tillräcklig för att de lifligt skola framstå i allas erinring. Men så mycket torde framgå ur de korta ofvananförda dragen af hans lifs historia, att helt och hållet blottadt på ideela synpunkter kan icke hans adertonåriga kejsardöme, trots dess materialistiska yta, hafva varit. De ider, som föresväfvade landsflyktingen — Frankrikes öfverordnade ställning i de ötrige europeiske makternas råd, de arbetande klassernas lyftning främst i matrielt men äfven i intellektuelt hänseende, furstemaktens uppbyggande på folkviljans grundval — dessa idber hafva icke kunnat helt och hållet försvinna. De ha möjligen mistat mycket af sin ursprungliga, ungdomliga glans; han må vid deras genomtörande i verkligheten hafva misstagit sig om medlen, men spåren af dem skönjas för hvar och en, som opartiskt skådar förhållandena. Det finnes i allt fall så mycket att tadla hos Napoleon d. tredje, att dagrarne i hans lisfs tafla icke behöfva beskuggas för att få den mörk. Der brast hos honom först och främst en egenskap, hvilken hos mannen, den offentlige som den enskilde, bör utgöra karakterens förnämsta grundval, nemligen tron på att sanningen segrar genom sin egen inneboende kraft. Han trodde — så är åtminstone vår mening — på rättmätigheten af de grudsatser, på hvilka hans välde var bygdt. Men han tordes icke låta det komma till en strid på öfvertygelsens väg mellan princip och princip. Han ville hinna målet, likgiltigt genom hvad medel som helst, och han valde derföre ofta medel, hvilka skadade hans sak och demoraliserade de redskap, som hade att utföra dem. Korruption smög sig så in i Frankrikes offentliga lif, och blef den mask, hvilken kanske mest tärde på kejsardömets rot. Mänga äro de likartade fel som kunna förebrås honom isynnerhet i hans enskilda lit. På den fallna storhetens graf komma emellertid nog dessa, vår åtgärd förutan, att framhållas af dem, som bedöma en man efter hans framgångar. Huru är det emellertid möjligt att denne kloke, beräknande man, hunnen till den ålder, som icke mer är de sangviniska förhoppningarnes, utan de väl öfverlagda beslutens tid, kunnat sätta sin dynastis tillvaro och sitt lands lycka på spel, i det han, obehöfligt såsom det tyckes, störtade sig i den strid, som blifvit bådas bane? En ny folkomröstning hade ju nyligen bekräftat besittningen af tronen åt honom och hans ätt! Han och Frankrike hade ju derigenom vunnit sitt Sadowa, såsom ministern Ollivier uttryckte det. — Vi vilja icke åtaga oss att fullständigt söka besvara denna fråga, men vår mening om några bland anledningarne må dock uttalas. Kriget mellan Frankrike och Preussen hade länge varit fordradt af den stora hopen i Frankrike, låt vara att denna hop icke utgjordes af landets mest bildade män, men den bestod i allt fall af dem, hvars röster gälla i urnan lika godt som någon annans. Det hade framför allt fordrats af Paris — Paris som mer än hufvudstäderna i andra länder är en stat i staten. Det hade, innan slaget vid Kö