Göteborgsposten – 5 september 1870, sida 1

Kapitulationen i Sedan. Gamla män, hvilkas ungdom inföll i början af detta ärhundrade, veta ännu att förtälja om det obeskrifligt mäktiga intryck, som underrättelsen om den förste Napoleons fall gjorde äfven här uppe i vår nord. Det ären liknande händelse vi i dessa dagar upplefva. Arftagaren till det napoleonska namnet, fransmännens nuvarande kejsare, har, han liksom den förste Napoleon, måst på nåd och onåd gitva sig åt sin segrande fiende och måst åt honom öfverlåta rätten att bestämma den besegrades vistelseort. Hvilka fel denne fiende än må ega, finnes dock icke bland dem felet af ett alltför blödsinnadt ädelmod. Man kan derföre antaga att vistelseorten i politiskt hänseende blir ett S:t Helena icke ett Elba, och skäl torde således vara att kasta en blick tilloaka på den märkvärdiga personlighet, hvars politiska bana nn måste anses lyktad. Man kan icke bedöma Napolen rättvist om man ej samtidigt erinrar sig historien om hans lefnads öden. Son till den ädlaste af Bonaparterne, konung Ludvig af Holland, och den snillrika drottning Hortense äro hans tidigaste barndomsminnen växta samman med hans store onkels seger och fall. Onkel och brorson voro fästade vid hvarandra med innerlig tillgifvenhet, och Napoleon d. 1:stes lefnadstecknare omtala med rörelse, huruledes vid afskedet i Malmaison man endast med möda kunde rycka den gråtande sjuårige gossen ur sin onkels armar. Han ville nödvändigt följa den sistnämnde i flykten och fångenskapen. Barndomens späda intryck gåfvo riktningen åt hela hans lif, och redan i ungdomsåren låg hans lefnads uppgift klar för