Göteborgsposten – 5 september 1870, sida 1

SS a 0 2 — hågor för hvad som komma skulle. Redan häraf har utan tvifvel kejsaren kännt sig manad att nu slå det slag. som i allt fall förr eller senare skulle utdelas. Andra anledningar till stötte. Den armå t. ex., som tillika med landtbefolkningen — folkomröstningarnes majoritet — var dynastiens stöd, längtade efter krig och befordran, och dess önskningar måste tilltredsställas. Med bruten helsa och med själs krafter, som försvagats i jemnbredd med kroppens, var kejsaren numera icke densamme som i fordna dagar. Den klara öfverskådande blicken tyckes hafva ötvergifvit honom. Han öfverskattade sina egna och underskattade. sin motståndares krafter. Illa betjenad, såsom det sedermera visade sig, både på den diplomatiska och militära administrationens fält, försäkrade han sig icke ens om de allianser, hvilka vid underhandlingar före ett krigsutbrott otvifvelaktigt stått honom till buds. I en för honom sjelf och för Frankrike olycksdiger stund lät han krigsförklaringen utgå, och vi känna alla de underbara händelser, som efter ett par veckors förlopp slutade med kapitulationen af den arme, som, ställd under befäl af Frankrikes berömdaste, mest populäre härförare, nu utgjorde en af nationens säkraste förhoppningar. Kejsaren sökte döden i kulregnet, men kulorna undveko honom, på samma sätt som de i Waterlooslaget undvikit bans store namne, och i stället tör död blef tångenskap hans lott. Det ligger i denna tingens gång ett djupt tragiskt moment, som på hvarje åskådare måste öfva verkan. Men äfven ur rent politisk synpunkt anse vi hvad som händt vara att beklaga. Napoleons välde var, trots dess stora maktfullkomlighet, bygdt på grundvalen af sfranska folkets vilja, och i socialt hänseende alltid, i politiskt hänseende understundom, såg man dragen af den torne landsflyktingen, deltagaren i demokratiens revolutionära strider. skymta fram under purpurmanteln. Vi tro icke att den heliga alliansens gyllene dagar skola återvända — dessa herrliga dagar, under hvilka Ierrans smorde, furstarne af Guds nåde i och med detsamma kröningshornets innehåll fuktat deras ännen trodde sig hafva erhållit en öfvernaturlig förmåga att, som fäder åt sina barn, skifta rätt och godt åt folken. Men orsaken till att de icke återvända, ligger icke hos furstarne, utan hos folken sjelfva. I de kontinentala furstarnes råd kommer att saknas den stämma, som talades af mannen på Frankrikes mäktiga tron — af honom, som äfven på maktfullkomlighetens höjdpunkt, dock alldrig förnekade sitt väldes ursprnng från folket. Men Frankrike — hvilka öden går väl Frankrike sjelft till möte. Åtminstone tvenne politiska partier skola strätva efter att på Napoleons fall bygga sitt välde: orleanister och republikaner. Skola icke ätven kejsardömets ännu talrika anhängare söka att bibe hålla makten för Napoleons son, fast hans egen stjerna nu slocknat? Vi äro inne på förmodandenas vida fält, der svaren blott kunna bli gissningar. Såvida en ny folkomröstning finge bestämma landets öde, så är det möjligt, til: och med troligt, att kejsardömet komme at: bibehållas, om också föryngradt i en generation. Men Paris är i detta ögovblick Frankrike, desvilja kommer att binda folket, dess utslag bli: det bestämmande, vare sig att det uttalas direkt eller genom parlamentet. Och häri ligger efter vårt förmenande ett hinder för att det napoleonska väldet skulle nu i hvilken form som helst oafbrutet få fortfara. Det är visserligen napoleonister som, åtminstone till namnet, äro regeringsmaktens innehafvare för villtället. Men denna makt har blifvit dem öfverlåten under den förutsättning att de skulle rädda fäderneslandet och befria detsamma frän invasionen. De hafva misslyckats i sitt uppdrag, och detta återtages derför af dem, som lemnat detsamma — af lagstiftande försam lingen och Paris. En strid för att behålls sin temporära makt kunna napoleonisterna ej våga. Kejsardömet var bygdt på en vulkan, har man sagt; socialism och kommunism ha utgjort den underjordiska eld, som alltjemt sök: komma till utbrott. Nu skall nog denna eld slå ut i höga lågor. Men skall något positivt. någon socialistiskt-republikansk statsform härur kunna uppstå? Det är i allmänhet icke under det landet är öfversvämmadt af fiender, som en republik med sin vidt utsträckta frihet för den enskilde, med sin brist på maktens koncentration, visar sig tjenlig. Undantagsvis har likväl detta, och det just i Frankrike, inträffat. Det är derför tänkbart att man med detta stora exempel för ögonen söker att medelst en republikansk regeringsform höja folkandan. tillvägabringa hela folkets resning och sålunda rädda fädorneslandet. Situationens man inom det militära och administrativa området är general Trochu, inom det parlamentariska Thiers. Båda äro orleanister. De orleanska furstarne hafva i följd af sina personliga egenskaper tillvunnit sig allmän aktning. Deras handlingssätt under detta krig har ökat densamma, och dertill kommer att ett orleanistiskt konungadöme säkerligen vore ett medel att af den legitimistiskt sinnade konung Wilhelm utverka de bästa fredsvilkoren. Bland de många kombinationerna är denna kanske den troligaste, ehuru möjligt är att den icke tillgripes förr än anstrangningarne under republikens baner misslyckats.