Göteborgsposten – 30 augusti 1870, sida 2

land köpt 40,000 gevär. Från Preussen har anmärkning gjorts häröfver. Times upplyser nu, att de engelska gevärsfabrikanterna äro i sin fulla rätt; men att det beror på Preussen att taga gevären — på sjön. Alltid sig lik, den engelska politiken. Frankrikes lagstiftande församling. Förhandlingarne d. 23 d:s. Jules Simon tillsporde regeringen angående de anordningar, som vidtagits i hänsyn till den möjliga händelsen af Paris belägring. Han var öfvertygad om, att regeringen utvecklade stor verksamhet, för att kunna proviantera Paris under en tid, då fienden möjligen kunde väntas infinna sig utanför stadens portar. Arago: Paris bör ej hysa några illusioner. Fienden kan vara här inom några få dagar (stoj). Jules Simon hade ej velat betrakta en belägring såsom en säker händelse, utan heldre talat om densamma såsom en möjlighet (hör!). Det var under sådana förhållanden allas skyldighet att handla så, som om möjligheten skulle vara ett säkert fall (hör!). Frågan om att proviantera Paris är mycket vigtig, men det finnes derjemte en annan, som är af lika stor vigt. I Paris, såsom på alla med belägring hotade platser, finnes det onyttiga munnar. Familjer i goda omständigheter böra bortskicka till landsorten alla de sina, hvilka äro ur stånd att utötva militärtjenst, och regeringen bör uppmana jernvägsbolagen att kostnadsfritt föra från Paris alla dem, som äro oförmögna att bidraga till hufvndstadens försvar och kunna bevisa, att de begifva sig till en plats, der de kunna erhålla medel för sin existens. Handelsministern Duvernois förklarade, att alla nödiga åtgärder för provianteringen af Paris blifvit vidtagna. Han erkände i afseende på onyttiga munnar den praktiska och kloka tanke, som den föreg. talaren framkastat och hvilken regeringen godkände. Glais-Bizoin begärde, att regeringen skulle ej allenast befria Paris från onyttiga munnar, utan äfven vägra tillåtelse för sårade, som ej tillhörde Paris, att föras dit (ogillande). Jules Simon anmärkte, att då han uppmanat regeringen att bortskicka alla onyttiga munnar från Paris, hade han ej tänkt på införandet af andra. Men de sårade hade nudantagsrättigheter, och Frankrike ålades af sin heder att vårda sårade främlingar (bifall). Arago fästade uppmärksamheten på tillståndet inom Paris förstäder, t. ex. S:t Denis, och frågade, huruvida åtgärder vidtagits för att draga försorg om de innevånare, hvilkas bostäder med säkerhet skulle bli förstörda i händelse af ett fientligt angrepp. Duvernois svarade, att denna fråga ej blifvit förbisedd. Regeringen skulle öfverenskomma med försvarskomitn rörande nämnde stadsdel, men det vore nödvändigt att få veta, hvar dess innevånare kunde placeras, för att vara i säkerhet (bra!). Lefebvre fäste regeringens uppmärksamhet på befolkningens ställning i Elsas och hoppades, att att inga uppoffringar skulle anses för stora, för att betrygga det nationala områdets integritet (långvariga bifallsrop). Grefven af Palikao sade, att regeringen af innersta hjerta öfverensstämde med hr Lefebyre och tog alla möjliga mått och steg, för att lätta den börda, som blifvit lagd på Elsas. Keller framhöll den stora vigten af frågan om ett nationalförsvar. Öfra Elsas var ännu fredadt, men det hade fienden vid sina gränser. Folket begärde derföre organiserandet af nationalgarde, mobilgarde och skarpskyttekompanier. Det fordrade vapen, emedan de städer, som voro utsatta för brandskattning af några preussiska ryttare, icke voro hugade att följa Nancys exempel (bra!). Vicomte Drouot sade, att Nancy gifvit sig för en handfull preussare, derför att befolkningen saknade vapen. Jules Favre: Vi fordrade nationalgardets ombildning före kriget, men j villen ej bifalla det (rörelse). Undervisningsministern Brame sade sig, utan afseende på sakernas ställning innan det närvarande kabinettet kom till makten, vara beredd på att redogöra för hvad detta sjelft gjort. Klagomål hade förnummits om dröjsmål i afseende på nationalgardets organisation, men kraftiga åtgärder hade vidtagits, och allt kunde ej göras genast. Han ogillade opassande diskussioner, hvilka kunde, utan att uträtta något godt, återuppväcka partisöndringar och sätta på spel framgången af ansträngningar, som gjordes i landets intresse. Gambetta: Det är visserligen sannt, att då ett sådant land som Frankrike genomgår den sorgligaste tiden i sin historia, är det lämpligt att tiga. Men det är tydligt, att det äfvenledes är lämpligt att tala; och nu begär ministern slut på diskussionen. Skall landet gå in derpå och godkänna den tystnad, till hvilken vi under några dagar varit dömda, såsom ett handlingssätt, värdigt en stor nation midt under dess olyckor och oro (afbrott)? Om icke j hysen någon oro för denna sak, j, som inkallat främlingen på det nationella området — (bifall från venstern, skri från högern). Presidenten (Talhouöt): Hr Gambetta torde väl förstå de protester, som hans ord framkallat. Girault: Ja, vi vilja protestera. Vår tystnad har varit för tung att bära (larm). Rouxin: Det är ej någon diskussion; det är förolämpning (fortfarande rörelse). vendre: Och den största förlämpning, som kan tillfogas en kammare. En röst: Det är borgerligt krig. Presidenten: Det kan ej tillåtas, att landet uppröres at sådana yttranden (bra!). Gambetta: Ar det ett borgerligt krig? Jag har aldrig tvekat om att fördöma de medel, hvilka ej erkannas af lagen. Jubinal. Ni uträttar samma arbete som en preussisk kanon. Ni skjuter på Frankrike. Dalloz: Vädja då till landet. Gambetta: Herr president, jag besteg talarstolen, för att utöfva en rättighet, som är mig tillförsäkrad af kammarens reglemente. Presidenten: Det ligger ej i presidentens makt att tillstädja yttranden, hvilka utgöra ett angrepp mot kammaren, och protesterna emot sådana äro fullt giltiga (bra!). Gambetta: Jag påstår, att när jag afbrutits och man gaf en upprorisk färg åt mina ord — ett slags uppmaning till oreda —, så hade jag rättighet att bemöta denna förolämpning och erinra den kammare, som ej vill tillåta, att de ministeriela uppgif