Göteborgsposten – 27 augusti 1870, sida 1

Lördagen den 27 Augusti. det förträffliga sättet att publicera telegrammerna på originalspråket. — Hm! Hm! — Ah, ni ger med er, ni medger att det vore bättre om de omskrefvos på begriplig svenska. — Ja, nog vore det vigare, men hvem skulle göra det? — Nu bli vi sjelfva avarslösa. Brrrr!... en annan bild! — Det är en Tisdagseftermiddag. En uniformerad gosse går ötver Gustaf Adolfs torg, styrande sina steg mot börsbyggnaden och bärande i handen ett af de bekanta kuverterna med en påmålad figur liknande ett bakelse genomstunget af en pil, allt i blätt tryck. Han går uppför trappstegen till Nedre börssalen, tager upp ur fickan en liten nyckel, öppnar den å ena ytterdörren befintliga telegramlädan och uppfäster å de der befintliga krokarne bladen n:o 1 2 af ett till Börsen adresseradt telegram från hr Ritzau i Köpenhamn. Proce duren varseblifves af en förbigående, som skyndar upp till lådan; han efterföljes af 1, 5, 10, 50 andra, och snart är platsen derutanföre fylld af ett par hundra personer, deribland dessa ihärdiga Germaniens söner, hvilka i närvarande tid liksom berörda af en galvanisk ström fladdra mellan sina kontor och telegramlådan på Börsen. Någon uppläser det nyss upphängda telegrammet. Högre, högre! ropas af de längre bort stående. Han höjer rösten: Pertes prussiens dernieres combats sont effroyables, plus de 40,000 blessts ... Preussarnes förlust i de senaste striderna äro förfärliga, öfver 40,000 sårade... Tett är inte sannt, tett är lögn, lögn, lauter Lugen! ljuder en röst bakom honom och en person ses gestikulerande vånda sig mot hopen. Tett är inte sannt, tru dem inte, tett är franzoserna som sega det... Wilhelm schkall man tru, König Wilhelm schkall tett schtå under om tett schkall vara sannt .. Tett är para Geteborgsposten som ... Han atbrytes at församlingens sorl och en bland de närvarande, en svensk officer, läser grundligen lagen för den ifrige Vaterlands-patrioten. Mängden ler, man hurrar, ropar hämnande sig med en Göteborgswitz: Vive Lamp-erör ! och skingras så småningom. Men vi återvända till vår lilla Söndagsskildring. Middagen öfverstökad tillbringar man eftermiddagen med promenader i stadens vackra omgifningar. Allåerna hvimla af pro menerande, alla bänkar äro upptagna, efter myc ket letande få vi oss ändtligen en sittplats. Då vi pu sitta här och se den ena gruppen efter den andra af välklädda skaror af den aktningsvärda medelklassen bölja förbi oss utan något annat egentligt mål än att promenera komma vi helt naturligt att tänka på en aktad insändare, hvilken berättigadt klagar öfver att i det rika Göteborg ingenting göres för de mindre bemedlade klassernas nöje, att ingenstädes i eller utom Göteborg finnes ett förlustelseställe hvarest dessa liksom alla andra hårdt skattetyngda medborgare och medborgarinnor kunna mot en ringa afgift ega tilltälle till anständiga nöjen. Ins. har i detta hänseende framkastat förslag om upprättande af sådane förlustelseställen i Kungsparken, i Trädgårdsföreningens park eller å Lorensborg. Intet af dessa ställen synes oss, af skäl alltför vidlyftiga att här anföra, dertill fullt lämpligt. Men här vi nu sitta i Gamla allöen se vi rakt midtför oss ett ställe, af naturen liksom enkom danadt för detta ändamål. Det är Bergmanska egendomen, Christinedahl kallad, hvilken, etter hvad det förljudes, nu lärer kunna få köpas för jemförelsevis billigt pris. Vore det icke, snart sagdt, en skyldighet för staden, att ej släppa detta tillfälle ur händerna till att inlösa ett löfte, hvarom vid flera till fällen ordats i stadsfullmäktiges råd både när bränvinsbolagsfrågan och andra frågor varit på tapeten? Vi skola vid tillfälle aterkomma till ämnet. Efter en liten tittin i Trädgårdsföreningens park, der Beyerböckska kapellet forttarande håller publiken varm i kylan, går man ull sina pligter, vare sig att det gäller av sköta om den enskilda familjens Söndagssupe eller den stora familiens Måndags morgonlektyr och Söndagen slutar ungefär lika tart ligt som den börjat. I dessa dagar af oro har det icke fattats emligen roliga utgjutelser äfven inom den svenska pressen i den högre? politiska si len. Se här en från Södra Sverige, blandad vers och prosa, en portion målange eller på ren svenska hundsnus åt verldens högt uppsatte. Vi återge den ordagrannt med trycktel och allt, endast här och der infliekande en liten anmärkning ur egen fatabur: Monarkierna vilja Åplita, men de behöfva naturligtvis pengar för realiseringen af en hop törflugna ideer som uppstått i deras hjernor. Pengar ha de (ej?) sjelfva — utan måste för denna nödvändiga varas anskaffande hanvända sig till sina undersåtare Vore dessa t kloka (2), så gåfvo de, på denna uppfordring. till : Vi hafva icke ett öre att undvara, afgör tvisten sjelfva! Må preussare och fransmän slås till sista man (l). må de förinta hvarandra (!), må det blifva ett europeiskt krig (!!); men stora frukter skola derigenom uppbäras för menskligheten. Det dröjer, skulle vi tro, icke länge innan folken begära sina garantier. Det går en härold genom tiden, . Som skriker ut (hvarföre skriker han: ut!?) af hjertans grund. Finns en nation, som ej är vriden, Så tål den icke lås för mund. Och snart, kanske, behöfs det bara En timmas (137) rop: konstitution; OÖOrh Poaijicare och kungar svara