Göteborgsposten – 27 augusti 1870, sida 1

Sommarsöndag för oss, för oss, för oss som ha våra bestämda Lutedagar-, vare sig att vi bära silkesschalett med långa fransar eller hög Söndagseftermiddagshatt en smula på sned öfver de väl friserade öronlockarne, antingen vi nu skola koka soppa och laga ragout åt det kinkiga herrskapet eller koka soppa på en spik och ragousera ihop en politisk öfversigt åt det kinkigaste af alla herrskaper — allmänheten, huru gestaltar sig månne en dylik Söndag för oss? Har ni lust att erfara det? Ja! — nej! ja! Nej? Nå, den som icke har lust kan hoppa öfver de här raderna, en smula motion kan ju icke skada på Söndagsmorgonqvisten! Alltså det är Söndag. På morgonen vandrar man snygg ochs söndagspyntad som alla andra ner till Skeppsbron och ser med melankolisk min huru den ena ångbåten efter den andra lägger ut från stranden, fullastad med morgonfriska och glädjestrålande passa gerare allihop. Vänner på stranden, som vifta med handen, farväl, fa-arväl på den gungande fä-ä-rd! Mycket vackert och så trefligt sedan för oss, som pligtkänslan kedjar fast vid staden likt galerslafven vid åran. Om man skulle gå i kyrkan? — I katolska kapellet då. — A du katolsk? — -Nej, ännu inte, men han predikar så bra och så sjunger di så vackert. — Aijiamej, gör di de ja då går vi dit. Och så går diP dit. Om pastor Jurzick sålunda hvarje Söndag ser sin lilla vackra kyrka fullsatt och mer än det, under det andra större kyrkor stå tomma eller äro glest besatta, så är det ej så mycket hans förtjenst som de andra predikanternas fel. Hvarföre icke gjuta in en smula lif i det evigt enahanda torra föredraget, i dessa ständigt återkommande stereotypa noter till dagens text. Omvexling förnöjer, äfven då det är frågan om att frukta Gud. Eljest stelnar man i en mekanisk, själlös munreligion, der örat väl hör och läpparne omedvetet upprepa, men der själen blir kall och oberörd. Den som först talar till hjertat och sedan till förståndet, den som hellre läskar med Evangelium än dundrar på med Lagens hammare, är och förblir den mest omtyckte predikanten. Det är ofelbart, sa Pius IX.