Göteborgsposten – 20 augusti 1870, sida 1

1 ÅFHStLCmn 01OL. MCU — 1198 KUKRMC RAIIUTC Yala något starkare, alltid! Det danska skådespelaresällskapet lemnade oss i början af veckan och styrde kosan till Norrköping. Här gjorde sällskapet; i pekuniärt hänseende, slemma affärer. Men perioden var också i mer än ett hänseende ogynnsam. Deremot lyckades ätskilliga af sällskapets medlemmar här stadga ett annorstädes redan vunnet skådespelare-rykte. Detta gäller i främsta rummet om fru och hr Madsen, fru Cortes och hr Foght. I förbigående vilja vi omtala för dem, som möjligen anmärkt en viss stelhet i den för sin ovanliga vivacitet på scenen eljest så bekante hr Madsens sätt att föra sig, att den värderade skådespelaren under nästan hela sitt vistande härstädes led af en allvarsam åkomma, förenad med stora kroppsliga smärtor, hvilka det fordrades en utomordentlig energi att öfvervinna på ett så omärkligt och föga störande sätt, som nu var fallet. När våra teaterportar, små och stora, härnäst öppnas, ha vi oss ej ännu bekant. De tre strömarnes sällskap säges skola börja i medio af nästa månad på Mindre Teatern. Om och när hr Strakoschs italienska operasäsong å Nya Teatern skall taga sin början, det vet den store, oförbrännelige impresarion allena! Hoppet att i höst på denna teater få skåda det utmärkta Zetterholmska sällskapet lärer ha förbytts i en Novandersk verklighet. Så besynnerligt kan understundom verkligheten motsvara förhoppningarne! K. dramatiska teatern, af hvars artister vi nyss egde eliterna ibland oss, börjar om Tisdag vintersäsongen med bl. a.: När damerna föra krig. En gammal nyhet, i många hänseenden, på — teatern. När skapelsens herrar, som nu, göra kriget till en blodig, en förfärande verklighet, är det qvinnan som mild och god som barmher tighetens engel går fram ötver slagfältet för att läka såren, lindra plågorna, borttorka ångestsvetten från den döendes panna. Vi ha alla läst om huru äfven under detta krig skaror af barmhertiga systrar och frivilliga sjuksköterskor ilat att göra tjenst i de at krigets blödande offer uppfyilda lasaretterna. Och kan ej qvinnan personligen infinna sig, så sänder hon ut ett upprop till sina medsystrar att, hvar i sin stad, insamla läskedrycker, läkemedel, linne, charpie, baudager m. m. åt de på plågans läger törsmäktande krigarne. Såväl från Frankrike som Preussen ingå härom dagligen underrättelser, vittnande om en storartad hjelpsamhet. Vi finna det också helt naturligt och rent menskligt att från de båda krigförande natio nerna härstammande qvinnor, hvilka genom omständigheterna blifvit förflyttade till andra länder, att äfven de hos sina landsmän söka verka i samma vackra riktning, och vi ha i utländska tidningar från skilda länder påträffat dylika Åupprop, Af samma skäl funno vi det alls icke underligt, då vi i förra veckan hörde omtalas, att några här boende tyska damer satt sig i spetsen för en dylik insamling. Deremot funno vi det — ehuru fullkomligt i kostymen — dock mindre grannlaga af vår kollega Handelstidningen, då den i Tisdags i form af notis meddelade befintligheten af en dylik komit härstädes, och detta i ordalag, som kunde tydas som om insamlingen gällde hela samhället, ej blott Åtyska och med Tyskland beslägtade familjer. Man vet ju med hvilken lätthet H.-T:s ledare och notiser hitta väg till tyska tidningar och vi fruktade att man med skäl häri skulle se ett nytt uttryck af Göteborgs samhälles starka sympatier tör Tysklands framgång under det nu pågående kriget. Som sagdt, vi fruktade detta och voro ett ögonblick betänkta på att i denna tidning med några ord belysa sakens egentliga sammanhang, men — så föreföll det oss motbjudande att vidröra ett i grunden så vackert och ädelt företag, hvars qvinliga upphot ej gerna kunde rå för, att deras välmenande afsigter kunde komma att ge anledning till misstydningar. Men den gången narrade vår respekt för damerna oss att begå en blunder. Notisen i H.-T. var endast en förelöpare för hvad som komma skulle. Den tyska blygsamhetens snigel hade stuckit ut ett af sina känselhorn. I förgår och i går kringsändes nemligen här i staden i hundradetals exemplar tryckta och på tyska språket affattade uppmaningar till att bispringa die armen, verwundeten und kranken Krieger, Feind und Freund. Feind und Freund! Hvad vill det säga? Icke är Sverige inveckladt i något förhållande, der man kan tala om vän eller fiende? Och denna taktlöshet att man låter göteborgska medborgarinnor — deribland ett par här födda, svenska damer — hänvända sig till allmänheten på annat språk än det svenska! Hade man icke bort besinna att detta innebär en ringaktning inot det land som nu är de tyskfödda damernas nya fädernesland? — Att dessa bref emellertid ej haft den beräknade effekten, är ett faktum, ty tilltaget har här väckt allmän törtrytelse, såvida nemligen ej meningen blott och bart varit den, att i tyska tidningar få skryta öfver att sympatierna för Tysklands sak i Sverige, och framför allt i Göteborg, äro så stora, att man der kunnat med hopp om bästa framgång kringsprida hundradetals understödsupprop, hvilka man icke ens behöft ölversätta på landets eget språk. År detta meningen, finnas nog de, som denna gång skola dra försorg om gendrifningen af den vackra 11—