Göteborgsposten – 16 augusti 1870, sida 1

af faktisk utöfning af sina rättigheter att när nu bruk at dem skulle ske, det höll på att öfvergå till missoruk. De sex månader Ollivier satt vid rodret betecknas af ett ständig: bekämpande af den nya oppositionen, hvilken, i stort taget hafvande samma mål för ögonen som ban, önskade se detta genomfördt på re volutionens, icke på den lugna harmoniska utvecklingens väg; ögonblickligen, icke småningom. Det var i dessa parlamentariska fejder, som Olliviers förmåga egentligen glänste. Du djupa insigterna, den varma ötvertygelsen och den öfverlägsna skickligheten i ordets begagnande röjde sig lika tydligt från ministerns som fordom från oppositionens bänk, fast dess : egenskaper nu användes till försvar, i ställler för till anfall. Men hvarje förtjenst står på gränsen af ett fel, och så förledde möjligen medvetandet om sin oratoriska förmåga Ollivier väl mycket till att begagna den samt att anse segrar vunna på detta fält såsom liktydiga med framgångar i praktiska lifvet. Han fick namn för att vara en ordets, icke en handlingens man, och när så betydelsetulla ti der runno upp för Frankrike, satte man icke mer sin tillit till denne ministre orateur. För gäfves ropade han sjelt till den stimmandhopen inom kammaren: här är icke tid att tala, utan att handla !, dermed visande sig klart inse hvad situationen krätde. Man trodde dock icke på denna förändring, landet tordrade ei ministerpresident, som vore en handligens man i ännu högre grad, och man fick det; en soldat, gretven af Palikao, blef Olliviers etterträdare. Olliviers stjerna har emellerud ej slocknat för alltid; ännu har säkerligen ej uden kommit för fällandet at den dom, sow han med lugnt samvete vädjar till. Segrande eller besegradt skall Frankrike låta den ministeriella diktatur, som nu blivit tillsatt, upphöra, och en minitr Ollivier skall ånyo otvertaga den atbrutna utvecklingen af landeis inre förhållanden.