Göteborgsposten – 16 augusti 1870, sida 1

———— —ä—wc!-— ärs älder hade erfarit allt det bittra en likgiltig verld har att erbjuda, fann sig nu vara en oerfaren, ur pensionen nyss utgången flickas slaf. Upptäckten att en sådan öm svaghet kunde få insteg hos honom hade en nästan öfverväldigande verkan på mr Hawkehurst. Han nästan blygdes öfver denna dåraktiga böjelse, som vöckt till lif allt det renaste och bästa i en natur som så länge varit öfvorlemnad åt låga böjelser. Under någon tid bekämpade han beslutsamt hvad han ansåg som sin svaghet; men den lefnadsfilosofi hvarigenom han gått segrunde ur mången brydsam belägenhet hade ej gifvit honom makt öfver sina egna böjelser, och då han fann att Charlottes sällskap hade blifvit nödvändigt för hans lif, öfverlemnade han sig utan vidare motstånd åt sitt öde. Han lät sig föras fram af den ström som var så mycket starkare än han sjelf, och om det fanns osynliga klippor och skär lurande under den blå vattenytan, måste han stå sitt kust. Hans bräckliga farkost måste gå i stycken när dess tid var inne. Miss Paget hade erfarit få nöjen under sina ungdomsår; men hittills hade hon aldrig erfarit ett sådant qval som det hvilket hon hade att uthärda under sin dagliga sammanvaro med Valentine och Charlotte. Hon undergick sitt martyrskap med ståndaktighet, och intet öga upptäckte hvad hennes stolta natur i tysthet led. — Hvem bryr sig om mina känslor, eller om jag är glad eller ledsen? tänkte hon; han gör det ej.