Göteborgsposten – 16 augusti 1870, sida 1

Jag måste låta framtiden döma oss emellan. Jag är säker på den dom, som till sist skall sällas öfver mitt handlingssätt, och derför möter jag alla förnärmelser med det fullständigaste lugn. Den tidpunkt är nu kommen, då domen från mer än ett håll skall blifva uttalad — hurudan kommer väl den att blifva? I upprörda tider är, såsom vi ofvan anrydt, juste-milieun den ståndpunkt, som från alla sidor mest anfäktas. Anhängarne af en extrem åsigt förlåta mycket hellre de afgjorda motständarne, blott dessas åsigt är lika ytterlig som deras egen, än de tillgifva medelvägens män. De senare förefalla dem vara ett slags ljumma vänner, onyttige tör den strid som skall utkämpas, medan de förres extravaganser på ett medeibart sätt innebära bevis för förträffligheten af deras egen åsigt. Det kabinett, som bar Olliviers namn, syntes för ett stort flertal såväl inom som utom riksförsamlingen tillhöra det förstnämnda slaget, och Ollivier måste, lik en ny Starkodder, kämpa med try par armar för att värna den svåra ställning, til hvilken han blifvit lyftad. Han hade att strida mot det forna systemets anhängare, kejsarens personliga vänner, hvilka törebrådde honom att ban förspill de den kejserliga maktens dyrbaraste prerogativer, utan att ens till ersättning kunna förskaffa densamma folkeis tacksamhet. Han hade vidare att strida mot de radikala, hvilka beskyllde honom för att bedraga nationen genom att gifva densamma frihetens blotta namn 1 stället för dess verklighet. Och hurudan var väl nu under allt detta den nye ministerns ställning tili statens ötverhufvud? Olliivier har vid ett tilltälle, då inom lagtiltande församlingen irågans, om kejsarens personliga tånkesatt rörande det nymtörda korstitutio el a lifvet blifvit bragt å bare, gifvit sin harsskare det vackra vitsordet, au aldrig uågon furste mera uppriktigt slutit sig ull det frihetens program, denne sjelt uppställt, än hvad kejsar Napoleon gjort. Ninisterns ord buro prägeln at öfvertygelse, och de innetatta ej heller något otroligt. Napoleons mål har varit häldandet at Frankrikes prestige inom Europa, men detta i och genom napoleonska dynastien, denna och ingen annan. Det är ju möjligt, att Olliviers vältalighet lyckats öfvertyga kejsaren om att detta mål endast kunde vinnas genom biträdet af det parti, hvars representant Ollivier var, och redan ur synpunkten af egen fördel har han derföre varit frihetens ny tera bevägen. Men i kej sarens närmaste omgifaning befunno sig personer i detta hänseende icke så sinnade som ban. Det var i första rummet kejsermuan, som skydde tillbaka för de nya ministrarnes djertva läror, så stridande mot hvad romerskt katolska kyrkans religiöst-politiska dogmer innehålla. Der voro åtskilliga personer, deltagare i Napoleons forna äfventyrliga öden, i hans statshvälsning och i de första regeringsårens kamp och strid, hvilka ansågo fullmakter på lediga tjenster inom hof och stat utgöra belöningar, som endast borde tillkomma dem. Der tanns en byråkrati, fostrad under den personliga styrelsens dagar, som fruktade för sin tillvaro i och med detsamma maktens tyngdpunkt förlades inom riksförsamlingen. Och der funnos slutligen en ny och en med kejsardömet förenad gammal adel, hvilka fasade för att se der unge advokaten med demokratiska åsigter och demokratiska fasoner träda in i de kretsar, som man hoppats ombilda till likhet med cirklarne under Yancien rägime. Att hafva seger rikt bestätt kampen mot alla dessa fientliga elementer, år ett icke ringa bevis på Ollivierförmåga och insigter. Den uppgift, som förelåg Ollivier, var att på den lugna reformens väg införa ett parlamentariskt styrelsesätt och att i sammanhang dermed decentralisera den makt som u-der det personliga styrelsättets dagar blifvit samlad i statschefens och centralförvaltningens hand. Allt berodde således derpå, huruvida parlamentet egde förmåga att bära den börda, som på detsamma blef öfverflyttadt. Det synes icke hafva gjort detta. Franska folkets representanter hade så länge varit i saknad — OF or eg AK . 0 or Ah ss oh ee