rolse att känna sig sjelf, kom mr Hawkehurst till den öfvertygelsen att det var hans ocilkorliga skyldighet, både för hans egen skull och den ifrågavarande unga damens, att hålla sig aflägsnad från det bus hvari miss Holliday bodde och de promenadplatser hon brukade välja. Han sade detta för sig sjelf tjugo gånger om digen och dock infann han sig på Lawn närhelst han bade ringaste skymt af ursäkt för att gå dit, och det tycktes som om hans lifs hela verksamhet skulle vara förlagd vid de båda ändarne af Charlottes favoritalle, så ofta fann han sig föranlåten att ströfva omkring der. Han insåg att han var svag, dåraktig och tadelvärd; men Charlottes ögon voro så förtrollande, hennes röst var så ljuf och klangfull. Ett obestämdt medvetande om att han ej var helt och hållet likgiltig för Charlotte hade slutligen uppstått hos honom, och en lycka som hittills varit främmande för honom gaf ett nytt behag åt hans ändamålslösa lif. Han affekterade fortfarande den gamla vårdslösheten i sätt, den likgiltiga tonen hos en person som pröfvat hvarje glädje och sorg i lifvet. Men i Charlottes sällskap blef han mot sin vilja intresserad; han visade ett barnsligt intresse för de obetydligaste saker som intresserade henne. Han såg verlden i ett nytt ljus, han tyckte att alla föremål undergått någon mystisk förändring; sjelfva Londons gator förekommo honom nya. Han hade från barndomen käunt till Kensington-gardens; men i dessa förtjusande bokoch almallåer, i hvilka han promenerade med Charlotte. Mel få ord sagdt, mr Hawkehurst hade blifvit kär. Denne fattige äfventyrare som vid tjugoåtta — —— e —— ——— 2