Göteborgsposten – 16 augusti 1870, sida 1

Ministeren Ollivier. Vid flera tillfällen har kejsar Napoleon sina framställningar till franska folket låtit förstå, att den starkt koncentrerade regerings makt, som han först sjelf tillvällat sig, men sedan genom nationens omröstning fått åt sig bekräftad, endast utgjorde ett medel för att föra Frankrike till sann frihet. Uuder de: sista århundradet har Frankrikes historia varit historien om kastningar mellan ytterligheter, från anarki till despotism och tvärtow. För att nationen skulle kunna bli mogen för en med ordning parad frihet, måste ordningens bortglömda betydelse på nytt inpreglas i tolkets sinnen, och sedan skulle trihetens insti tutioner så småningom tillvägabringas, den ena efter den andra. Vi lemna den frågan derhän, huru myc ken verklig sanning har legat i dessa yttranden — om de steg, som tid etter annan onek ligen tagits i riktuingen åt irihet, varit följde af en för lång tid tillbaka sattad föresats elle eftergiften åt en alltmera i kraft och styrka tillväxande allmän opinion. Men säkert ä: att dylika åtgärder förekommit, och till då mest betydande bland dem måste räknas det senatskonsult, som d. 12 Juli 1869 blef akejsaren offentliggjordt och d. 6 Sept. s. å. a: franska senaten antaget. Härigenom bröts det personliga regeringssystem, som dittills herrskat och grunden lades till ett sannt kon stitutionelt system. De män, som dittils ut gjort medlemmar af kabinettet hade emellertia allt för mycket vuxit samman med den pe: sonliga regimen för att de skulle kunna varu lämpliga till att genomtöra sakernas nya ordning. Kejsaren såg sig om efter ministrar. mera passande för de förändrade förhållandena, och hans val föll på den man, som den allmänna opinionen länge utmärkt såsom en lämp lig chef för ett nytt kabinett — på deputeraden Emile Ollivier. Oilivier hade i början af sin bana vari ifrig republikan. Såsom sådan utmärkte han sig 1848, och blef för sina republikanska förtjenster utnämnd tiil prefekt i Langres. Efter Louis Napoleons statskupp lemnade han denna befattning för att i stället egna sig åt advokatyrket i Paris. Han förvärtvade sig i sin ställning som advokat både förmögenhet och anseende; blef 1857 deputerad för Paris, och intog i lagstiftande församlingen sin plats bland de bekante fem, som utgjorde kärnan iden sedan så mäktigblifna oppositionen mot de: personliga kejsardömet. Den utveckling, ra dikalismen inom lagstiftande kåren erhöll, ötverflyglade likväl snart den ståndpunkt O li vier intagit, och vid tiden för sitt utnämnande till ministerpresideut befann sig denne den fordna vensterns förkämpe bland högra centerns medlemmar. Olliviers minister var en medelvägsmini ster och den blef, såsom alltid är förhållandet med sådana, utsatt för anmärkningar från båda de ytterliga partierna. Dessa anmärkningar drabbade isynnerhet ministerpresidenten sjelt, hvilken af venstern betraktades såsom en re negat, en affalling. Till svar på detta tadel uttalade Ollivier sig en gång på följande sätt: Det finnes de blard eder, som beskylla mig för att hafva förrådt folkets och frihetens sak.