Göteborgsposten – 8 augusti 1870, sida 1

— —— — ——— de stackars satarne deruppe ocb ni skulle se hvad den är värd, utropade han pekande på det upplysta societetshuset; der kan ni få se den enda stora sanningen i universum. Det är endast penningen som regerar och menniskor äro penningens slafvar, och lif är endast ett annat namn för sträfvan efter penningar. Gå och se huru skönhet förvissnor der i hettan, huru ungdom förbytes till ålderdom inför era ögon, huru vänskap förbytes i hat då spelets vexlingar äro för min vän och mot mig. Spelsalen är verlden i smått, Diana, och detta vårt stora jordklot är ingenting annat än ett gigantiskt spelbord — ett oerhördt tempel för guldkalfvens dyrkan. — Hvarföre gör då ni som deder menniskorna om ni föraktar dem så innerligt? — Emedan jag liknar dem och tillhör dem. Jag säger er att penningen är begynnelsen och siutet på ullt. Hvarföre är jag här och hvarföre är mitt lif sammansatt af nedrigheter och lögner? Emedan min far var en obetänksam slösare och ej lemnade mig femhundra pund om året. Jag undrar hved jag skulle ha varit, om jag blifvit välsignad med femhundra pund om året. — Hederlig ech lycklig, svarade flickan allvarligt. Hon glömde sin låtsade likgiltighet och betraktade honom med sorgsen blick. Huan mötte denna blick och uttrycket i hans eget ansigte förändrades från cyniskt småleende till tankfullt allvar. — Hederlig kanhända; men jag tviflar ändå nästan på att någon mindre summa än femtusen pund årligen skulle ha hållit honom hederlig. Bestämdt ej lycklig; de