Göteborgsposten – 4 augusti 1870, sida 1

början af sin samvetslösa bana sagt farväl ät alla mildaro känslor. Om dufvan, till exempci, hade en gammal mor Som vore beroende af hennes välgång, eller ett halft dussin barn som blefvo indragna i hennes ruin — ej kunde man rimligtvis begära att höken skulle försaka sitt naturliga rof af några så lampna konsiderationer som en gammal käring och en hop barnungar? Kapten Paget gjordsig ej skyldig till någon ständig elakhet mot den qvinna, hvars öde han värdigats sammanlänka med sitt eget. Örvertygelsen att han bevisat Mary Ann Kejp den största ära genom att erbjuda heune sin hand och delaktighet af de svårigheter han hade att utkämpa lemnade honom aldrig. Han gjorde intet försök att höja den okuuniga flickan till samma ståndpunkt som hans egen. Han ryckte på axlarne och vände henne hastigt ryggen då hon var moer ogrammatikalisk än vanligt; men ehuru han fann det obehagligt att höra henne, skulle han ha funnit det alltför besvärligt att rätta henne, och besvär var något för hvilket Horatio Paget hyste en gentlemanlik afsky. Föreställningen att hans sätt att uppehålla sig kunde vara motbjudande för hans hustru — att denna lågborna och okunniga qvinna kunde hysa betänkligheter som han aldrig erfor, kunde känna samvetsqval och blygsel hvaraf hans natur ej var mäktig, föll honom aldrig in. Det skulle ha varit bra löjligt om dottern af plebejen Kepps haft en fiukänslighet som aldrig kunnat up, stå hos telningen af Pagertska, Cromicska och Nugentiska ätterna. Mary Ann var rädd för sin elegante man; hon gaf akt på honom i tysthet, behällande hemligheten af sina sorger så väl inom