Göteborgsposten – 4 augusti 1870, sida 1

Am — Whitecross Street; att bära vackra kläder som ej blifvit betalda och vödgas taga af sig dem i samma ögonblick de äro erforderliga som säkerhet hos vännen pantlänaren; att veta sitt lif vara bedrägeri och en snara; att veta att då man lemnar en plats lemnar man äfven förakt och förbannelse efter sig — sådan är den qwvinnas börda hvars man lefver af svindleri. Och utom allt detta elände måste mrs Paget uthärda de olika skiftningarne i svindlarens lyune, allteftersom lyckan var honom bevågen. Om dufvorna litt föllo i snaran och de voro väl värda att plockas, var kaptenen vänlig mot sin hustru på sitt sätt: det vill säga, han tog henne med sig ut och efter att ba gifvit henne en skarp lexa för hennes hatts dåliga beskaffenhet köpte han henne en ny och gaf henne en middag som gjorde henne illamående, samt sände henne derefter tillbaka hem i vagn, under det han sjelf tillbragte den återstående delen af aftonen i mera angenämt sällskap. Men om tiderna voro dåliga för roffogelyrket — oh, hvilket obehagligt sällskop vid den husliga härden var ej då den elegante Horatio! Efter att hela dagen ha visat sitt falska småleende, under det hans hjerta gaagdes af raseri och missräkning, ver det ett slags lättnad för kaptenen att vara uppretad och vild i sitt eget hem. Den menskliga gamen har något af sin befjädrade prototyps vildhet. Den man som lefver på sina medmenniskors bekostnad har behof af att förhärda sitt hjerta; ty en enda känsla af medlidande, en enda sekund af uppvaknande mensklighet skulle förderfva hans finast anlagda planer i det ögonblick de skulle bli fruktbringande, Horatio Paget hude i första