Göteborgsposten – 2 augusti 1870, sida 1

hon stod. Han gick hastigt förbi henne, förande med sig en doft af tobaksrök hvart han gick, och gat henne knappt en nick i det han gick förbi samt ett god dag, Dianar; det var alltsammans. Den svaga rodnaden försvann och efterträddes af blekhet; men hon återtog sitt enformiga bestyr med kortet och nålen, och om hon erfarit någon missräkning under dessa få ögonblick, tycktes det vara en missräkning som hon var van utt erfara. Den unge mannen gick rundtomkring bordet, tills han kom till den enda tomma stolen. Han satte sig i den och sedan han sett på spelet ett par minuter, började han sjelf spela. Från det ögonblick då han satte sig i den tomma stolen till det ögonblick då han tre timmar senare reste sig upp för att lemna bordet, lyftade han ej en enda gång sina ögon från det gröna klädet eller tycktes medveten om någonting som försiggick omkring honom. Flickan betraktade honom förstulet — en liten stund etter sedan han tagit plats vid bordet; men en van spelares ogenomträngliga mask är ett fruktlöst föremål för en qvinnas granskning. Hon suckade och lade sin hand tungt på stolen bakom hvilken hon stod. Detta väckte uppmärksumhet hos den man som satt i den och han vände sig om samt såg på henne för första gången. — Är du trött, Diana? — Ja, pappa, jag är mycket trött. — Gif mig då ditt kort och gå härifrån, svarade spelaren häftigt; flickor tröttna alltid. Hon gaf honom kortet och lemnade sin plats bakom