liga sak till krigsförevänning mot det arma: Danmark; tvisten med Österrike, i hvilken de vänligaste försäkringar afgåfvos mellan furstarne och kabinetten, tills plötsligen öfverfallet skedde; underhandlingarne med Italien, hvilka ledde till så skandalösa afslöjanden genom general Lamarmora. För öfr at skall väl Österrike föga bry sig om, hvad Bismarck nu på nytt söker göra, för att draga det ifrån alliansen med Frankrike, ty kejsar Frans Josef känner alltför väl till skrifvelsen till preussiska sändebudet i Italien, Usedom, enligt hvilken Preussens konung ville rycka mot Wien, för att i grund krossa Österrike. Det är äfven egendomligt, att Preussen icke förut, under luxembourgerkonflikten, framkommit med de nu framkastade Åupplysningarne, då det var af sådan vigt tör Preussen att offentliggöra allt, som kunde atslöja Frankrikes förmenta inkräktningslusta. Dock, sjelfva krigets åskor skola snart dundra, och deras dån kommer att döfva detta diplomatiska pennfäkteri, som ingalunda ser uppbyggligt ut dagarne före en så afgörande strid, som den hvilken nu stundar. Kriget. Om man får tro de uppgifter, som nu meddelas från Tyskland, skulle preussarne kommit så långt i sina truppställningar, att de kunna möta fransmännen redan i närheten af fästningen Landau i Rhenbaiern. Man hade förut trott, att preussarne först vid Mamz skulle göra allvarsamt motstånd. Preussiska och badensiska trupper ha besatt alla passen i Schwarzwald, der de kunna inneha en god ställning, som fransmännen ej skola ha lätt att forcera. — Man väntade enligt samma källa, att fransmännen skulle från två sidor rycka in i Rhenbaiern — dels från Weissenburg, dels från Pirmasens och Zweibricken mot Kaiserslautern — och att Neustadt an der Haardt var bestämdt till samlingspunkt för båda armekårerna. Alldenstund linien Kaiserslautern-Neustadt erbjuder många fördelar för ett försvarskrig, har en baierskpreussisk armafdelning der intagit en mycket stark ställning. Det är icke lyckligt för de franska vapnen att deras mobilisering försiggår så långsamt. Så skrifves under d. 20 d:s från Rhenbaiern till ÅNeue freie Presse, att ju längre fransmännen dröja med att öfverskrida gränsen, deste lugnare motser de tyska gränsprovinsernas befolkning deras närmande. Det värsta, vi fruktade, var en öfverrumpling samt Badens och Rhenbaierns ögonblickliga besättande at fienden. Eftersom detta icke skett, hysa vi de bästa förhoppningar. Schwarzwalderpassen äro redan besatta och och Rastadt befinner sig i fullständigt försvarstillstånd. I Rhenbaiern samlas den baierska armen, i det att de preussiska trupperna samtidigt begifvit sig dit, för att i förening med bairarne försvara denna herrliga, af krigets furier så ofta härjade trakt. Från Strasbourg skrifves till LIndep. belge d. 21 d:s: Vär koncentrering på den vigtiga punkt, der jag nu befinner mig, utföres med den mest beundransvärda kratt, och intet af hvad man kan vänta af så bepröfvade chefer som dem, franska armåen ställer i spetsen för sig, intet — jag kan försäkra er det — underlåter eller försummas. Man tror, att preussarne koncentrera sin hufvudstyrka i en triangel, som bildas af Rhen, Mosel och Sarre (på tyska: Saar) med dess förlängning: Qveich; att dessa båda sista floder skola bilda deras försvarslinie; att deras vonster skall stödja sig mot Rhen åt Landau till; att deras höger skall sträcka sig hän mot Moses mot Trier; att det nyligen betästade Saarlouis skall tjena dem till centralpunkt, och att Mainz och Coblenz skola, i händelse af ett nederlag på Saarlinien, blifva deras tillflyktsorter och tjena dem såsom brohufvuden till att gå öfver från den ena Rhenstranden till den andra. Från Berlin uppgifves, att konungens at Danmark broder, hertig Carl af Gläcksborg, erbjudit sin tjenst i kriget mot Frankrike. Grefve Bismarck skall åtfölja konung Wilhelm till armåen. Franska flottan. Ett af dagens telegram meddelar, att en del af franska Östersjoeskadern, bestående al 7 pansarfartyg och 2:ne mindre tartyg. hvuken i Thorsdags middag passerade Skagen, i går natt kastade ankar i Aalbek-bugten, 80m