Göteborgsposten – 30 juli 1870, sida 2

Ifrån den stund sista franska soldaten lemnat Civita Vecchia, är Rom faktiskt i Italiens våld, och detta behöfver endast hafva några få års tålamod, för att vid påfven Pius IX:s död se den mognade frukten falla till sin fot. Den schism, som genom proklamationen af påfvens ofelbarhet faktiskt utbrutit inom romersk-katolska kyrkan, fastän den ännu blott är en dämpad glöd, skall vid den gamle påfvegubbens död för visso slå ut i flammor, och den italienska regeringen skall då endast behöfva begagna tilltället, för att bemäktiga sig Rom, utan att Frankrike skall röra sig, för att förhindra det. Så är Napoleon III den, som mest af alla nedbrutit den romersk-katolska kyrkan, dermed fullföljande sin onkels gifna föredöme. Framtiden skall en gång bäst visa, i huru hög grad han härmed gaguat Europas frihet dess civilisation och framåtskridande. Ett telegram förmäler ryktesvis, att Italien i vederlag för utrymmandet lofvat Frankrike ett understöd af 55,000 man. Troligen är detta rykte ännu förhastadt; men man känner dock, att inom Italien stor verksamhet råder på det militära området. Derskola upprättas trenne observationsläger, neml. i Ofra Italien, vid romerska gränsen och i Syditalien. Hemliga värfningar bedrifvas ätven. Krigsministern har af borgmästarne begärt en förleckning öfver alla dem, som handla med militära utrustuingsartiklar. Från ministerierna har utfärdats befallning till alla militära och civila embetsmän vid armen att genast begifva sig till sina poster. Kejsar Napoleons åtgärd med sina romerska truppers återkallande bör till hans fördel stämma den allmänna meningen, som grefve Bismarck söker med all makt att vilseleda, genom att draga fram med noter och mystiska upplysningar, hvilka i grunden ha ingenting att betyda och endast afgifva ett nytt, men obehöfligt bevis på diplomatiens uselhet. Nu senast förekommer neml. i Preussens officiela tidning, den 8. k. Staatsanzeiger, följande betecknande notis: ÅGrefve v. Bismarck har till Nordtyska Förbundets sändebud i London afsändt följande telegram: Underrätta (Engjands utrikesminister) Granville, att det af Times offentliggjorda utkastet innehåller Frankrikes förslag till en allians för ömsesidig utvidgning. Jag skall öfversända texten till det år 1866 gjorda anbudet, hvari Frankrike erbjöd Preussen 200,000 man mot Österrike, under vilkor att Preussen skulle afträda landet mellan Rhen och Mosel. Preussen afslog det efter Luxembourgeraffären återupp:agna förslaget angående Belgien och Tyskland (Benedettis föregifna förslag, att Frankrike skulle godkänna hela Tysklands sammanslutning, om Preussen ville ingå en offoch defensiv allians om Belgiens besättande af Frankrike). Det är osannolikt, att Benedetti handlat utap kejsarens samtycke. Då Frankrike insåg, att det ej kunde genom Preussens tillhjelp ernä någon utvidgning, mognade dess beslut att påföra oss krig. Jag har anledning att tro, att om saken icke offentliggjorts, skulle Frankrike, ifall de ömsesidiga rustningarne afbrutits, föreslagit oss att gemensamt utföra Benedettis program mot det obeväpnade Europa och slutit fred på Belgiens bekostnad. Vi ha återgifvit detta aktstycke, för att få framställa till detsamma ett par anmärkningar. Det hette häromdagen i ett blad, som ömsom benämnes effieröst, ömsom dementeras från Berlin — Correspondance de Berlin —, att man i det preussiska geheimearkivet hade det ofta nämnda utkastet (af oss i går efter nämnda blad meddeladt) skrifvet med Benedettis egen hand. Detta förnekas officielt från Frabkrike, under förklaring att kejsaren om ett dylikt ej haft någon kunskap och skulle, om ett sådant framlagts för honom, förkastat det. Alldenstund allmänna meningen i England våldsamt upprörts, och engelska ministrarne tydligen, fastän medelbart, begärt upplysning, hade man kunnat vänta, att hr Bismarck skulle till London öfversändt en afskrift af Benedettis s. k. utkast. Han har, såvidt vi veta, icke gjort det; han har ej heller låtit i den officiela tidningen direkt intaga det Benedettiska utkastet. I dess ställe säger han blott, att det är osannolikt, att Benedetti handlat utan kejsarens samtycke, och tillägger, att han har anledning tro, att saken skulle af Frankrike åter bragts på tapeten, om Preussen velat böja sig och afstå från att upptaga utmaningshandsker. Men nu är det här icke fråga om, hvad hr Bismarck anser för sannolikt eller tror, utan om fakta. Men då hr Bismarck ej skickar texten till detta Benedettis Åutkast, så gör han i stället en ny diplomatisk volt och telegraferar, att han vill sända texten till något anbud, som Frankrike skulle gjort Preussen år 1866 och enligt hvilket det förra skulle erbjudit sig vilja med 200,000 man deltaga i ötverfallet mot Österrike, om Preussen ville lemna Frankrike landet mellan Rhen och Mosel. Denna fint, som är afsedd både för Österrike och England, är kanske ämnad att bianda bort korten, men skulle, om uppgiften bekräftade sig, göra ett nedslående och vemodigt intryck på Frankrikes många vänner. Vi tillåta oss emellertid att ännu betvifla uppgiften. Från Frankrike skrifvns ock, att det utkast till en traktat mellan Frankrike och Preussen, som finnes meddeladt i Times!, är ett anbud, som från Preussens sida gjordes i Paris 1866 och hvilket Frankrike alltid vägrat att gå in på. Hvilkendera ljuger? Skall man någonsin få veta verkliga sammanhanget? I Thorsdags