Göteborgsposten – 30 juli 1870, sida 1

önskningar de kejserliga örnarne från Austerlitz. Jena och Magenta, den andre de kungliga från Liegnitz, Torgau och Sadowa, den ene gnolar förhoppningstullt på Marseillaisen, den andre har Ileil Dir im Siegeskranz och Dippel-; marschen på sitt program. Och det må nu den ene icke förtänka den andre. Att under sådana förhållanden sticka under stolen med eller maskera sina sympatier för den ena eller andra nationen vore lika futtigt som att utan all slags bevisning beskylla en med öppet vizir framträdande, litterär antagonist för lumpenhet och osanningar! Om vi skola bedöma de politiska sympatierna här på plalsen efter melodi-tycket; så synes vågskälen luta till fransmännens fördel att döma at det entusiastiska bifall, hvarmed Marseilllaisen helsats de aftnar, den uttörts i Trädgårdstöredingens park och å Lorensberg. Man skulle näppeligen ha tilltrott de flegmatiska göteborgarne så mycken entusiasm. Vi tillhöra icke deras antal, som tillägga dylika opinionsyttringar alltför stor vigt, men något bevisa de i alla fall. Den bekante, snillrike danske skrittställaren M. Goldschmidt har i ett af sina intressanta pariserbref gjort en praktisk analys at -Marseillaisen, hvilken vi här nedan i öfversättning återgifva såsom ett lämpligt å-propos för dagen: . Uvem känner icke Marseillaisen? Hvem har icke hört talas om de underverk, som den åstadkommit? Månne man också lagt märke till, icke blett huru väl orden i första versen passa till musiken, utan också hvilken underbart inspirerad tidsmålning, de innehålla? Allons, enfants de la patrie! — så börjar den unge krigaren sin sång från 1792. Kriget med Europa har brutit ut; men ännu är ingen batalj levererad, ingen seger vunnen, det är ett halft är före kanonaden vid Valmy. Man står vid början af revolutionen, ännu har denna icke förlorat sin karakter af obesmittad sträfvan, passionerad förhoppning, energisk beslutsamhet. Tiden hvilar öfver Frankrike som en bröllopsmorgon, men fienden tränger fram. Då är det, som den unge officeren i inspiration uttalar tidens nya innehåll i första strofen: Kommen hit, fosterlandets barn — ty Frankrike var just på väg att bli förvandladt från ett kungligt, adligt och kyrkligt fideikommiss till det franska folkets egendom, borgareoch allmogeständen ha fått ett fosterland. AII:tså: Allons, ensants de la patrie! Folket studsar vid dessa första ord som vore det något nytt, men igenkänner det snart som en gammal, en evig sanning, som hittills blifvit föraktad. Le jour de gloire est arrive — Detta är då en fullkomlig profetia. Han lofvar i ett ögonblick det folk, som har återfunnit sitt fosterland att det i striden för detta fosterland skall finna äran. Och han lofvar detta på ett makalöst sätt, han säger icke: vi skola söka äran-, utan dess dag är kommen. Den ligger i luften som en oundviklig följd af tre faktorer: frihet, fosterlandskärlek och hotande fiender. Nu, många år efteråt, då vi alla veta huruledes profetian gick i fullbordan, huru det franska folket i hela 20 år berusade sig i gloire, kan det synas ganska enkelt att sådane ord blifvit uttalade; men i April 1792 var det en spådom, en inspirationens och den kraftiga viljans spådom. Contre nous de la tyrannie LTetandard sanglant est leve. Han visar fienden och stridens betydelse. Men i nästa ögonblick framföres med enkelt, mäktigt pathos flenden helt nära: han är redan inom gränserna, på bondens mark; de vilda hordernas tjut höres, de vilja misshandla qvinnor och barn — Entendez-vous dans les campagnes Mugir ces feroces soldats? Ils viennent jusque dans vos bras Egorger vos fils et, vos compahnes — De vilja misshandla edra qvinnor och barn — en kort paus följer, så lyder ordet, skriet, uthållande och väldigt: Aux armes, citoyens! -TIill vapen, medborgare! Men i samma ögonblick, som franska borgarne blifvit väpnade, äro de soldater och skalden kan genast tala till dem som officer: Formez ros bataillons! och då är det endast en sekund till nästa kommando-ord: Marchez! -Framåt emot fienden! Och snart ljuder från bataljonerna: Ja, ja, framåt! med det hotande tilllägget: -Fiendens blod skall fukta våra marker! Marchons! Quun sang impur abreure nos sillons-. Ja, Goldschmidt har rätt, en mera gripande, mera skakande, mera elektriserande sång har aldrig blifvit diktad. Sjungen på slagfältet, under stridens buller, af tusentals stämmor med ackompagnement af trumhvirflar, kanondunder och kulors hvinande, eldar den till öfvermensklig tapperhet å ena sidan, injagar den skräck och fasa å den andra. Det är en sång, säger en fransk förf., gom gör den modlöse tapper, den tappre modlös ! Under det att Döden belåtet slipar sin lie, säker på en rik, en förfärlig skörd, glänsa landtmannens åkerfält af, i alla bemärkelser, gyllene håfvor. Vårt älskade fosterland är i detta hänseende icke det minst lyckligt lottade, ty de berättelser rörande årsväxten, som redan ingått från de flesta af rikets län, gifva vid handen att vi kunna hoppas på ännu ett godt år, i det skörden öfverhufvudtaget anses komma att utfalla öfver medelmättan. Sagde berättelse har från vårt eget län ännu ej blifvit meddelad allmänheten. Efter hvad vi tro oss veta ha emellertid de afgifna rapporterna lemnat anledning till liknande glädjande förhoppningar. Månne berättelsen, när den i sinom tid blir synlig, äfven kommer att upptaga det temligen frodiga gräsbete, som Gustaf Adolfs torg sedan någon tid erbjudit? Ifrågavarande lilla växtlighet torde på sin höjd kunna anses alltför landtlig för en stad, som vill räknas bland de stora, men någon olägenhet i sanitärt hänseende kan svårligen ha sina rötter deri. Detta är deremot fallet med ett af en Ins. pånekadt förhållande ——— —o—— --K——AK.ÖJOJVcssss— m—— g— — — r UJ !Ä ( FHU4 k — —? jOZqgP4—— — — — : ——