Göteborgsposten – 26 juli 1870, sida 2

mot hans närmaste bundsförvandts föreställningar, ligger för honom den enda säkerheten i en följd af lysande segrar och en triumferande fred. Att tvinga en makt af första rangen till en sådan fred, det är ett arbete, som miste ställa en generals och en armes högsta egenskaper på prof... Tyskarne (preussarne?) å sin sida veta mycket väl, att det skulle för dem vara en politisk ruin att gifva efter. Hvad de förlora, kunna de aldrig återvinna; de kunna aldrig mera komma ur den ställning, som de inneha vid slutet af ett sådant krig. Times, som ser allt med väl starka sympatier för Preussen, kan ej finna någon annan anledning till kriget, än Rhen. För öfrigt börja de peeussiska tidningarne klaga öfver den förändring, som den engelska pressen nu visar i sin hållning. Standard?, Morning Post och Daily Telegraph, hvilka blad i början rusade som bulldogs mot Frankrike, undvika nu sorgfälligt allt, som kan innebära något sken at partiskhet mot Frankrike. Pall Mall Gazette anser, att det är orätt att påbörda kejsar Napoleon ensam skulden till kriget. Hans folk har länge vetat och velat att det skulle förr eller senare bryta ut. Det delar således med kejsaren ansvaret. Det må visserligen sägas, att franska folket ar mycket afundsjukt på den tyska enhetens ullvaxt, men man måste äfven erkänna att nästan uvarje annan natior i samma ställning skulle hifvats af nästan samma känslor. En maktminskning kan vara relativ, såväl som absolut, och fastän Frankrike icke blifvit svagare sedan 1866, är dock dess styrka långt ifrån att kunna utföra samma verkningar. Då engelsmännen företaga sig att moralisera främmande makter i afseende på det syndiga och dåraktiga i att missunna en granne hans lycka, utsätta de sig för att endast fördöma synder, tör hvilka de i det närvarande sjelfva icke frestas. Sjelfva England skulle icke varit så väl till mods, om det varit Frankrike, i stället för Preussen, som erhållit detta senares stora utvidgning i område och inflytande. Framför oss ligger ett engelskt veckoblad, hvilket eger många tusen läsare och särskilt representerar den stora arbetsklassen. Detta blad yttrar rörande kriget: Den fientliga stämningen mellan Frankrike och Preussen är en gammal historia, hvilken daterar sig från lång tid tillbaka — åtminstone från den dag då Blucher och hans preussare så lägligt anlände till Waterloo slagfält. Preussens politiska uppträdande, under grefve Bismarcks inflytelse, har skärpt och ökat fransmännens hat. Hade emellertid England samtyckt till den fredskongress, som Frankrikes kejsare vid tiden för de danska förvecklingarnes början och således långt innan kriget mellan Preussen och Österrike förestod, så skulle de faror, hvilka nu hota hela Europas fred, hvilka hämma det handelns återupplifvande: som annars försiggick, hvilka synas skola medföra en förut ohörd blodsutgjutelse, icke hafva inträffat. De engelska, franska och tyska organer inom pressen, som angripa den franske kejsarens och hans ministrars nuvarande politik, borde ihagkomma att det var han som var färdig — om England blott velat efterkomma bokstaf och anda i fördraget med Danmark — att sända en flotta till Östersjön för att förekomma den orättvisa, som de tyska stormakterna sedan tillfogade ett präktigt folk, hvilket anförtrott sin ära och sitt oberoende under vårt beskydd. Vi stodo såsom passiva åskådare; vi predikade läran om nomintervention efter att hafva undertecknat ett fördrag, i hvilket vi utfäst oss till intervention; det är frukten af denna klenmodiga försigtighet, som nu håller på att mogna. I följd at detta beklagliga felsteg, som lemnade de tyska horderna frihet att låta sitt inre öfvermod och sin yttre öfvermakt vända sig mot Danmark, har Europa under åratal måst vara väpnadt i afbidan på den sammanstötning som nu inträffat. Att påstå att dessa dagars stora allmänna fara är franska kejsarens verk, det är att glömma det förflutna och att fritaga oss sjelfva från den ansvarighet, oss med rätta tillhör. Hade vi handlat i samband med Frankrike för några år sedan, då detta land sökte förmå oss att medverka till en fredlig lösning af vår verldsdels stora tristefrågor, då skulle millioner hafva blifvit räddade åt fredens värf, åt mensklighetens stora arbetsfond — millioner hvilka nu utgifvits för att hålla omätliga armeer på krigsfot. Englands press, känd som den är för lugn uppfattning och objektivt omdöme, såsom en af våra mest framstående yngre skriftställare i dessa dagar uttryckt sig, börjar således nu vakna till besinning ur sin första uppbrusning öfver krigsutbrottet. Det är med uilfredställelse vi anteckna detta såsom ett godt förebud till ett mera objektivt bedömande och en lugnare prörning af de stora verldsförhållandena äfven på för oss närmare håll. Kejsar Napoleon skall åtföljas till armen af en stab, bestående af följande personer: generalerna Frossard, Båville, Bourbaki, Lebrun, Vaubert, Genlis, grefve Reille, Fave, Pajol, Arnandeanx, och som ordonansofficerare kaptenerna Dreysse, Lauriston, Guzman, Hepp, Clary, Pierron, Trcesson, Morcourt, Haudecourt och marinlöjtnanten Conneau, inalles 13 generaler och 10 ordonnansofficerare. I kejsarens närmaste omgifning finnas dessutom kabinettssekreteraren Pietri, general Courson med sekreterare och öfverstelöjtn. Tascher de la Pagerie. Frankrikos officiela tidning tillkännagifver, att, på grund af ordre från generalstabens chef och i ändamål att betrygga hemlighållandet af krigsoperationerna, ingen journalist får tvillträde till Rhen-armåens högqvarter eller till någon af de andra franska armekå