Göteborgsposten – 26 juli 1870, sida 2

bara derfore att hon oroade sig alltför mycket öfver sjukdomens langsamhet? — Jag är alltrör barnsligt orolig, tänkte hon. Hon detraktade mr Sheidon med bekymrad min och yttrade : — Hvad tror ni jag bör göra? Han har ej ätit någon frukost denna morgon, och tillochmed den kopp th som jag öfvertal de honom att taga tycktes vara honom motbjudande. Hvad bör jag göra, mr Sheldon. — Hvad ni sjelf tycker vara bäst, mrs Halliday, svarade dentisten allvarligt. Det är en sak, hvari jag ej kan ge er något rad. Det är ett ämne som rör känslan snarare än förnuftet och hvåri ni sjelf måste besluta. Om jag kände någon läkare som jag med lugnt samvete kunde rekommendera åt er, skulle det vara en annan sak, men jag gör det ej. Toms sjukdom är den enklaste i verlden, och jag tilltror mig att vara fullt kompetent att hifva den; men om ni tror på annat sätt, så bry er ej om mig. Det finnes dock en sak som jag bör påminna er om. Likt många andra grosva karlsr är er man så nervös som en hysterisk qvinna, och om ni hitkallar en främmande doktor, som tager på sig den högtidliga yrkesminen, är det sannolikt att han skall bli orolig och derigenom skada sig mera på ett par timmar än er nye rådgifvare kan godtgöra på mänga veckor. Det up stod en liten paus. Georgys åsigter, misstankar och farhågor voro alltför obestämda, och detta sista råd af mr Sheldon spridde ett nytt ljus öfver saken. Hon var verkligen orolig för sin man, men i hela sitt lif hade