Göteborgsposten – 26 juli 1870, sida 1

——agIb?) —— W —— junkten i ofvannämnda fakultet, d:r J. Björken. Platsen tillsättes af Sundhetskollegium, sedan fakulteten upprättat törslag. Mr Fournier, Frankrikes sändebud vid svenska hofvet, anlände hit igår på morgonen med postängaren Rollo från Hull, på ge nomresa från Paris till Stockholm, dit han afreste med snälltåget i dag på morgonen. Hr Fournier har under vistelsen härstädes logerat hos härv. Franske konsuln, hr Paul Cararello, hos hvilken han igår intog middag. Franska Östersjöeskadern har, såsom läsaren torde erinra sig, redan blifvit dels sedd, dels hörd på åtskilliga ställen i vår närhet, ehuru rätta förhållandet torde vara att den ännu icke ens gått till sjös. Igår på förmiddagen telegraferades från Frederikshavn att stark kanonad hördes från Skagen och att man trodde densamma härröra från franska flottan. Otvitvelakiigt lärer dock denna kanonad vara att tillskritva svenska skärgårdseskadern, som i går morse afseglade från Marstrand, derifrån skotten latt torde kunna höras till Skagen. — Hvarken engelska postångaren Rollo eller ängsariyget Linn, hvilka igår morse anlände hit, den förre trån Hull och det senare från Hamburg, hade sett eller afhört några franska örlogstartyg. Konserter i Warberg. Efter hvad förut omnämnts, gifver fru Michaeli som i morgon konsert i Warberg och omkr. d. 8 Aug. kommer derstädes att gifvas konsert af de trenne skickliga lärarinnorna vid konservatoriet i Stockholm mll:na E. Claösson, E. Bergman och A. Agrell. Danmarks ställning. Danska Dagbladet yttrar i en väl skrifven artikel bl. a. toljande: -Om Preussen! ärligt, lojalt och högsinnadt utfört Pragerfreden, så skulle en ny statsrätt ha satts i stället för den, som sammanstörtade år 1864, folkens fria sjelfbestämning skulle aflöst ärevördiga pergamenter och europeiska traktater, Danmark skulle återvunnit ett statsrättsligt fundament, och man kunde tänkt sig ett fredligt, måhända tillochmed ett vänskapligt förhållande till den väldiga anumakten. Men såsom Preussen ställt sig, bådade den uppväxande flottan i Kiels hamn, kanonerna på Als och Dyppel, det åt alla båll spridda tyska utsädet tydligt Danmarks nära undergång. Oruet har ofta legat på vår tunga, frestelsen har ofta varit stor till att högt nttala det, för att dermed bryta all den eländiga småsinthet, som icke ens under sådana förhållanden kunde förgäta ett af sina sjelfviska intressen, icke beherrska en af sina misstäanksamma instinkter och hvilken på det sjunkande skeppet hängaf sig åt all möjlig jemmerlighet. Nu, då afgörandets ödesdigra ögonblick med oanad styrka bryter fram öfver oss, kunna vi med hög röst utropa, hvad som är sannt, att Danmark gick sin undergång till mötes, att det dref utför en tidens ström, som inom kort måste slunga det i en malström, der skrofvet af det en gång så stolta skeppet måste skiljas i sina sista fogningar och splittras, för att som driftimmer kastas upp på andra kuster. Detta måste ha skett, detta måste enligt skickelsernas stränga lag hafva skett snart, om det tillstånd, som utvecklat sig i Europa, fortfarit ännu några få år. Den förfärligaste folkrättsliga demoralisation hade gjort sig gällande mellan staterna, alla stora ideer, och historiska traditioner trängdes tillbaka af den växande materialismen, oklara och uppskrufvade fraser om fred och evigt broderskap skyddade såsom ett lika villigt skärmbräde det ar lyckan gynnade våldet och den ängsliga sjelfviskheten, hvarje stat sökte efter frälsning att undandraga sig pligterna mot folksamfundet. Under denna för all ratt och rättvisa likgiltiga stämning skulle snart allt varit tillätligt och verlden skulle snart lugnt åsett hvilken missgeruing som helst, endast dess lycklige utöfvare förstod att stämma en tidens lystringsord och att dagen efter sitt brott prisa de principer, han nyss trampat under fötterna. Af alla Luropas stater var ingen mera omedelbart, mera ögonblickligt botad af ett sådant tillstånd, an Danmark ; det var utsedt till det aldra första offret, och det fanns blott en räddare, en befriare, till hvilken det kuude sätta sitt hopp. Denne ende befriare var Frankrike — Frankrike under kejsar Napoleon III. Endast af kejsardömet, som gifvit oss sitt löfte i pragertreden och hvars ära satts i pant för dennas uttörande — endast af kejsardömet har Danmark kunnat hoppas den nationala upprättelse, hvarat dess pånyttfödelse beror, och den inskränkning i det ötvermod Preussens välde, som öppnar tör oss en iram Hade det fortfarit att gå så som hittills, hade betänkligheterna ännu i några år behållit ötvervigten ötver den brinnande harmen och ifvern att hämnas så många förödmjukelser, och hauc kejsarens ögon tillslutit, innan uen jäsande stämningen utbrast i hanuling, då skulle enligt vår öfvertygelse — vi kunna nu uttala det — dermed hoppet om Danmarks tillvaro som sjelfständig stat blifvit så godt som släckt. Vi beklaga djupt, att det finnes de, som kalla sig danskar och hvilkas hjertan likväl icke så starkt gripas vi de ljusnade utsigterna, för deras nedböjda fädernesland, att de glömma allt annat. Vi harmas ötver, att det i vår närhet finnes de, som med brödrasinne på tungan likväl kunna önska Danmarks arga fiende en seger, hvilken skulle bli liktydigt ———— —— n, att denna oordning skinka. Han hade hört da mer än da tankar I rat Kna Att —