Göteborgsposten – 21 juli 1870, sida 2

böra nås i en ej allt för långt aflägsen framtid. Uppställer man nu såsom önskemål, till hvilka folken omedelbart böra sträfva, mål, som — fastän i sig riktiga och vackra — tillhöra en mer eller mindre aflägsen framtid, så är man en politisk fantast. En sådan bör i allmänhet lemnas åt obemärkthetens oskadlighet, men uppträder han såsom organ för en ansedd tidning, söker han — om ock aldrig så mycket bona tide — att iörvilla allmänheten genom förryckande af hederns och klokhetens bud, bringar ban misskredit ötver sitt folk gonom att till frammande land föra såsom folkmeningar sina egna hugskott och dess konseqvenser, så är det af vigt, åtminstone för dem, hvilkas fantasi har liknande tendenser, att någon reda bringas i förvirringen, att det sanna, det osanna och haltsanna åtskiljas och komma hvart och ett till sin rätt. Hvar och en känner, att allmän verldsfred och afvåäpning, eller en sammanslutning af Europas förenade stater mot Ryssland och Nordamerika äro vackra idcer, som framtiden kan hafva till uppgift att genomföra; men hvar och en medgitver också, att om någon ville arbeta för dessa ideers törverkligande i närvarande tidpunkt, t. ex. genom att bjuda sitt eget land att ensamt börja med afväpningen eller unuerkasta sig ett främmande välde, så vore denne antingen en törrädare eller en galning. All historia visar, att civilisationens ande först måste koncentrera sig och arbeta på mycket små områden, som sedan så småningom utvidgas och förenas, till dess allt större och större konglomerationer at nationer och stammar uppstå. Nationalitetsidgens historia är ingenting mindre från en sida sedt än civilisationens historia. De stora europeiska kulturländerna ha behoft årtusenden för att — delvis ännu ofullständigt — förverkliga denna ide; de tre nordiska landen behöfue århundraden redan för att at de många småriken (fylken), hvaraf hvart och ett at dem bestod, bilda trenne fosterland, och dessa trenne kampa ännu med svarigheter, som dock alla måste hoppas vara öfvervinnerliga, för astaukommande at en större och rikare enhet. Om också meningarne ännu i vårt land äro delade angående tiupunktens lämplighet, ända till den grad, att många anse ett statseller blott t. o. m. försvarsförbund emellan dessa treune land för skadligt, så äro dock alla ense om vägen samt derom, att dessa land ej böra uppträda sientligt emot hvarandra. Blotta tanken på något sadant väcker fasa hos hvarje svensk man och qvinna, utom möjligen hos ue fosterlandsvänner, som aro ordförande i Göteborgs Hand. och Sjöt.-Tidning. Denna tidning har vida högre vyer. Liksom Aristofanis foglar byggde sig en stad i molnen, så konstruera dessa politici grunderna för Europas statsrätt och statskonst efter principer, som sannolikt komma att blitva gällande i en mer eller mindre aflägsen framtid, men alldeles icke nu. Man ar icke alltid snille derför, att man är långt före sin tid, lika litet, som man är aktningsvärd och klok derför att man är långt efter densamma. G. H. o. S. Tidnings politik, sådan denna visar sig i numren af d. 15, 16 och 18 Juli, samt pastor Knaks förhånade religionstitosofi äro fullt jemförliga hvad beträffar åsigternas opraktiskhet och otidsenlighet. Denna tidning påstår nemligen, att det utbrutna kriget är dumt, onödigt och orättfärdigt, emedan det vestra Europa i stället borde förena och samla sig till den blitvande striden mot Ryssland, hvilket naturligtvis i närvarande ögonblick är outförbart och ännu onödigt; samt vidare att, ifall Sverige icke kan vara neutralt i striden, bör det vara på Preussens sida, som har all rätten och alla våra sympatier på sin sida. Då väl emellertid icke ens Göteborgs H. 0. 5. Tidn. kan begära, eller åtminstone anse sannolikt, att Danmark skall vara nog lumpet att följa samma maning och nog oklokt att lita på preussiska löften, så blir det tydligt, att II. Tidningens politik går derpå ut, att vi, om krig ej kan undvikas, skola slåss törnämligast med Danmark. Orimligheten af detta ar redan så klar att vi knappt behöfva fortsätta. Hvari skulle klokhieten ligga i denna fega politikTror man väl, att vår sjeltständighet och våra kuster äro bättre bevarade, om vi skyddas af Preussen — låt vara tillsamman med Ryssland — än af Frankrike. Invecklas vi i ett europeiskt krig, så är det klart, att stora faror hota vår sjelfständighet för den händelse vi stå på den sida, som besegras; och hvem som kommer att segra veta vi ej, ehuru G. H. Tidn. är öfvertygad, att det blifver Preussen. Men måste vi välja, så är den stora skilnaden denna: segra vi med Frankrike, så är vår sjelfständighet för långa tider betryggad, vår stam återvinner det stycke Jord, som kallas Slesvig, så obetydligt för G. H. o. S. Tidn. men så vigtigt för en liten nationalitet, som älskar hvarje tumsbredd af sin tillhörighet, vår hansel och våra kuster skyddas under kriget från plundring. Segra vi ater med Preussen (och Ryssland), så få vi för det första vår handel och vårt land förhärjade af franska tlottor, Slesvig och Jutland, och kanske mera, tages at Preussen, och ha vi icke förhållit oss alltför fegt i striden mot Danmark, så få vi kanske garantier (!) at Preussen och Ryssland för vår framtida sjelfständighet, ja vi få kanske Seeland och Langeland till på köpet och högtidliga garantier att få behålla detta till evig tid och att få bjelptrupper att tygla de kanske uppstudsiga Danskarne. Men till gengald för garantier af politiska våldsverkare, skola vi för framtiden af vår säkraste bundsförvant lemnas åt värt sorgliga öde. Vi ha här framställt de nödvändiga konseqvenserna af G. H. T:ngs filosofiska politik. Vi önska icke heller krig, blott ett bättre val, om krig ej kan undvikas. Det torde likväl vara nödigt undersöka, hvari dock hörnstenen, ultima ratio, till detta besynnerliga tankespel ligger, hvars oklokhet vi sökt uppvisa. Kanske är denna politik förestafvad ar ädelsinne och rättskänsla, at harm öfver de otörrätter Preussen under långa tider lidit af Frankrike, ötver löftesbrott och roflysten politik å det senare landets sida, af sympatier för Preussens fria institutioner eller för dess adla kamp för nationalitetsideens förverkligande i Slesvig och Tyskland? Nej, ropar G. H. T.; men Urankrike har förklarat kriget, ergo är Frankrike skulden till detsamma och har hela blodskulden på sitt samvete, så står att läsa i alla tyska tidningar, i YHIndependance Belge (som anses skritvas för preussiskt guld) och tlera engelska fredstidningar, som hata hvarje krig, der ej England angripes. Dessutom, fortsätter II-T., och detta är det mest dräpande beviset i dess politiska filosofem, vi kunna ej vara fientligt stämda mot detta ädla folk, vid hvilket vi äro fästade ej blott med blodets band, utan ock med de gemensamma intressenas, med de histo1 11 — 1.