Göteborgsposten – 21 juli 1870, sida 2

öfver hans tillhörigheter. Om det väntade offret nu komme för att köpa hans praktik, skulle det komma för sent för att gagna hans egna intressen. De män som lånat honom penningar skulle vara de enda hvilka vunne på atlären. Sållan kan en man ha mörkare utsigter för sig än de som nu lägo framför Philip Sheldon; och dock var hans utseende denna afton ej sådant som en till förtviflan bragt mans utseende brukar vara. Han såg mera ut som en man dender är upptagen af allvarsamma tankar, dender håller på att lata en plan riktigt mogna innan han bringar den till utförande. — Det skulle vara en god affär för mig, mumlade han, om jag blott hade tillräckligt mod att utföra den. Elden brann sakta ut, medan han satt och svängde eldgaffeln fram och tillbaka. Klockorna i Bloomsbury och St. Pancras slogo tolt och ännu satt Philip Sheldon vid den dystra härden och planerade. Tjenstefolket hade gått till hvila klockan elfva efter att ha slamrat med bommar, fönsterluckor och dörrar vida mer än behöfligt var. Den spöklika tystnad som är egendomlig för boningshus efter midnatt radde i mr Sheldons hem, och han kunde höra nattvandrarnes skoj på afständ och kattornas i grannskapet jamande, under det han satt och funderade i sitt tysta rum. Det hördes då och då ett sakta klagande ljud från en chiffonier som stod i ett hörn, hvilket kanhända kom från något litet diur som plågades, men denna omständighet gaf han ej akt uppå. Han stod öfver alla vidskepliga fantasier och alla oförklarliga ljud i verlden skulle ej ha rubbat hans jemnvigt. Han var en strängt praktisk man —