Göteborgsposten – 20 juli 1870, sida 2

kunde vara annat än angenäm för henne. Mr Sheldon sjelf hade lefvat som en modern anakoret under de sista fyra åren, och mrs Woolper, som fullkomligt väl kände tillståndet af hans finanser, hade sträfvat och arbetat för hans bästa, eller snarare för den svartögde gosses bästa som hon tjugonio år förut hållit i sina armar. Under det mrs Woolper tänkte öfver sina husliga skyldigheter, fördjupade sig hennes herre i tankar, hvilka tydligen voro af ett mycket allvarsamt slag. Han tog en portfölj från ett sidobord, öppnade den och framtog ett papper; men han vidtog inga andra åtgärder för att skrifva de bref, för hvilkas skull han afskedat sin hushållerska. Han satt med armbågarne stödda mot bordet och stirrade på den motsatta väggen. Hans ansigte var blekt och ögonen hade en feberaktig glans. Mr Sheldon var en vacker man. Hans drag voro regelbundna, näsan en vacker örnnäsa, munnen välformad och visande ett uttryck af fasthet, pannan hög, En frenolog måste utan tillhjelp af fingrarne ha misslyckats om han velat upptäcka organisationen af mr Sheldons hufvud; ty en af tandläkarens starka punkter var hans hår, hvilket var mycket yppigt och hvilket han bar i konstfullt ordnade lockar. Man har påstått att de som beherrska verlden ha en stark hårväxt, och mr Sheldon borde ha varit en Napoleon III för så vidt denna regel hölle stånd. Hans hår var glänsande svart och hans polisonger hade samma färg. Dessa omsorgsfullt kammade polisonger voro en annan af dentistens starka punkter, och den tredje