Göteborgsposten – 20 juli 1870, sida 2

Frän Utlandet. De väldsamma utbrotten i naturen bruka firegås af några ögonblicks stillhet och lugn, cå allt är tyst och fridfullt, för att minuten derefter förändras till skådeplatsen för väldiga krafters ursinniga raseri. Det är detta några dagars skenbara lugn, som gemenligen brukar föregå utbrottet at menskliga krig. Främmande makter anstränga då alla sina krafter, för att förmå de makter, som stå i begrepp att rusa på hvarandra, till att ömsesidigt gifva efter och söka att komma till försoning, till en uppgörelse i godo. En dylik pression eller tryckning pågår nu. England och Ryssland arbeta af alla krafter på att bringa en utjemning till stånd. England synes sträfva i denna riktning både i Paris och Berlin. Rysslands kansler, den gamle furst Gortschakoff, som nyligen sammanträffat med preussiska statsmän och var på väg till Wildbad, för att rekreera sig, har hastigt begifvit sig till Paris, der han väl gjort det sista försöket. Men alla dessa bemödanden ha antagl gen kommit för sent — trop tard! har kejsar Napoleon sjelf utropat, då någon häromdagen ville omstämma honom. Allt antyder, att man skrider till det blodiga dagsverket. Så uppgifves det från Berlin, att Frankrike utfärdat en proklamation till befolkningen i Hannover, hvilken uppmanas att resa sig vid franska armåens infall i Tyskland. Denna proklamation, som Preussen ej kan smälta, antyder, såframt den är verkligen utfärdad, att den franska nordarmeen ernar att draga sig åt norr, för att komma in i Hannover. Å andra sidan har konung Wilhelm till svar på en adress, som magistraten i Berlin utfärdat till honom, yttrat: I hafven rätt, jag är ej ansvarig för kriget, i hvilket jag icke har någon (?) skuld. Jag blef utmanad och måste besvara utmaningen. Dessa ord angifva tydligt, oaktadt en vald form, att konungen ej vill gifva efter. Han anser sig skymfad, och det är nog. Kejsar Napoleons enda svar på fredsföreställningarne är: kongress! — och en kon