Göteborgsposten – 18 juli 1870, sida 1

— ——————— — — — Jag skulle älska honom, jag! ... Ah! för er, min ende vän, kan jag förklara mitt uppförande, ty ni är värdig att förstå mig. Ja, jag har älskat honom, det är sannt, älskat honom ända derhän att jag glömt pligten, glömt mig sjelf. Men en dag visade han sig för mig sådan han är, jag kunde bedöma honom, och min kärlek motstod ej föruktet. Jag var okunnig om det rysliga mordet på Sauvresy, men Hector hade bekännt för mig att hans lycka och hans lif lågo i Berthes händer... och att hon älskade honom. Jag lemnade honom frihet att öfvergifva mig, att gifta sig, sålunda uppoffrande mer än mitt lif för hvad jag trodde vara hans lycka, och dock hade jag ej mer några illusioner. I det jag flydde med honom upyoffrade jag mig ännu en gång. Då jag såg att det skulle vara omöjligt längre dölja min skam, ville jag dö. Om jag lefver, om jag skrifvit till min olyckliga mor ett nedrigt bref, om, med ett ord, jag gifvit vika för Hectors böner, var det emedan han bad mig i mitt barns namn... i vårt barns namn. Hr Lecoq, som insåg tiden vara knapp, försökte göra en anmärkning, men Laurence !yssnade ej derpå. — Men hvad betyder det? fortfor hon. Jag har älskat honom, jag har följt honom, jag följer honom. Jag skall göra min pligt. Jag kan ej vara oskyldig då min älskare begått ett brott, jag vill ha hälften af straffet. Hon talade med så utomordentlig liflighet, att polisagenten misströstade om att kunna lugna henne, då två skarpa hvisslingar hördes från gatan. Tremorel kom tillbaka, Lecoq fick ej tveka längre, han grep nästan våldsamt tag i Laurences arm.