Göteborgsposten – 18 juli 1870, sida 1

—— — — Ordföranden hemställde om mötet godkände ofvanstående svarsförslag, hvilket af mötet allmänt med ja besvarades. Prof. Kjellberg anmälde reservation mot detta mötets beslut. Sedan prof. Hornemann likväl hemställt, huruvida ej mötet skulle vilja genom omröstning visa sitt gillande eller ogillande af beslutet och prof. Duben begart att äfven motståndarne till detsamma skulle räknas, utröntes, genom att motparterna fingo resa sig upp eller sitta stilla, att motständarne ull beslutet utgjordes af åtta mötesmedlemmar. Rörande den medicinska reciprocitetsoch reformtrågan med afseende på de skandinaviska landerna yitrade sig forst: Prof. Panum. Han framhöll att denna fråga ej var ny i Skandinavien. Den hade blitvit bragt a bane vid svenska riksdagen, norska storthinget m. m. För att riktigt bedöma den fordrades att vara väl hemmastadd i de tre ländernas administrativa förhållanden 0. s. v. Kännedomen om förhållandena i eget land var i många atseenden ofullkomlig, den var det ännu mera rörande nabolandets. Först fordrades att blifva bekant med förhållandena i de tre nordiska länderna, att få insigt om examensväsende och administration i desamma. Tal. föreslog att upplysningar om dessa meddelades i mötet eller skriftligen meddelades i Nordiskt Arkiv. Ett permanent utskott från de tre länderna skulle kanhända kunna tillsättas för att till nästa läkaremöte afgitva berättelse om de upplysningar som iuhemtats i berörua afseende. Likheten mellan de tre folken i andligt atseende var större än mellan nationer som i politiskt hänseende stå närmarehvarandra; från vetenskaplig synpunkt var detta at vigt. Frågans genomtörande vore ett framskridande i skandinavismens riktning. Att fritt få välja mellan de nordiska universiteterna vore i flera afseenden af nytta för de unga läkarne. Emot reciprociteten visste tal. ingenting att anföra. Generaldirektör Berlin ansåg frågan vara af en så delikat beskaffenhet att den svårligen från alla sidor kunde diskuteras utan att beröra åtskilliga ömtåliga förhållanden, som ej låge inom mötets område. Om frågan jakande besvarades innebure det ett medgifvande för alla som atlagt medicinsk examen af rättigheten att praktisera och inneha s atstjenster i hvilket af de tre länderna som helst, utan atseende på om de der åtnjöte medborgerliga rättigheter eller ej. I Sverige fordras att vara svensk undersäte, tör befordran i statens tjenst, att vara svensk man. Det funnos stadganden genom hvilka konungen kan inkalla till läkare äfven utmärkta utländska män. Genom dessa stadganden vore det meugitvet oss svenskar att kunna tillegna oss utmärkta krafter. Nagot vidare behöfdes ej. Svenska läkarekåren är tillrackligt talrik och tillräckligt skicklig för landets behot. Tal. insåg ej fördelen för landet af att t. ex. fransmån och amerikanare finge rättighet praktisera har derlöre att de aflagt examina i Kopenhamn eller Kristiania. Tal. trodde ej heller att svenska läkares ställning skulle förbättras genom en täflan med utländska, på mer eller mindre fast tot stående lakare. Trodde att hvad tal. sagt om Sverige gällde äfven Danmark och Norge. Tal. ansåg frågan böra besvaras med nej. De olika ländernas insututioner voro lämpade etter deras olika förhailanden. Undervisningsoch examensväsendet böra ordnas etter retenskapens fordringar, ej i enlighet med andra landers. Prof. Åalm ten förklarade att den föregående tal. uttryckt i det närmaste hvad han sjelt velat såga. Han instämde således i allo med gen.-uir. Berlin. Hr Panum hade föreslagit bl. a att mötet skulle höra på några föredrag rörande de medicinska torhallandena i de nordiska länderna ar några blanu mötets medlemmar. Tal. insag ej att tiden borde törspillas med att afhöra föredrag, som dock aldrig bletve positivt säkra. Föreslog deremot att om nägra ville ätaga sig att till ett blifvande naturforskaremöte samla upplysningar rörande dessa förhåltanden och afgifva berättelse derom, borde mötet anhålla derom. Vi skola då finna att det är så många förhållanden som böra reformeras, att det blir stora svårigheter förenade dermed. Prof. Hornemann yttrade sig emot sättet att betrakta saken ur egoistisk synpunkt. Det var en principiel fråga som skulle diskuteras, och då finge man ej ställa sig på egoistisk grund. Det finnes i Sverige anställda ett par läkare, som ej voro examinerade i Sverige. Prof. Panum yttrade att hvad gen.-dir. Berlin sagt ej hade med principen att göra. Det vore endast en tillfällighet att det ena landet hade ötverflöd på läkare och det andra ett mindre antal. Hvem säger att ej förhållandet om 5 a 10 år är omvändtGen.-uir. Berlin meduelade, rörande wet at en föregående talare omnämnda förhållandet, att ett par i Sverige icke legitimerade läkare skulle vara här i landet anställde, den upplysningen, att det funnes en dansk läkare här legitimerad utan annat prot än ett colloquium samiliare intör Sundhetskollegium. Detta skedae dock före 1846, då nuvarande torlattn. utkom. Hvad de andra beträffar, hade de aflagt tullständig examen. Hvad anginge påståendet att tal. ställt sig på en egoistisk ståndpunkt vid bedömandet at frågan, så upplyste han att han ej haft danska lakare i sigte då han yttrade sig. Han hade endast berört fransmän, tyskar och amerikanare. ITal. hade uttalat sig fullkomligt principielt, då han yttrat att det ej vore nyttigt hvarken för den medicinska vetenskapen sjukvården eller svenska läkare, om dessa skulle behöfva täftia med utländska. Stadganden härom funnos äfven i andra länder. Medicinalrådet Wistrand trodde att det vetenskapliga samlif som inom de tre nordiska länderna uppblomstrat under det sista tredjedels seklet skulle fortfara och utveckla sig bättre, om man strängt hölle sig till det vetenskapliga, ej till institutionerna. Prot. Panum ville att mötet skulle afhöra framställningar om förhållandena i de tre länderna, och att det sedan skulle yttra sig om hufvudfragan. Tai. ansåg att man först borde yttra sig om hutvudfrågan, trodde för sin del att tiden kunde bättre användas än genom afhörande af dylika framställningar. YrAR