Göteborgsposten – 16 juli 1870, sida 1

Göteborg d. 16 Juli 1570. Kriget är forklaradt — så lyder den såordiga, men i all sin korthet innehällsdigra underrättelse, som från Europas hufvudstad tillsöres oss. kriget är förklarad: hvad ligger icke i dessa ord? När krigets stormar brusa fram öfver tälten, då krossas i ägonblickets öfverdåd hvad-iäredens värf behöft sekler till för att uppbygga. Då elitas tamiljeband, då trampas skördar, då väpnas armar, som försynen ämnat skola i broderlig endrägt arbeta för hela mensklighetens väl, ull förderforingande strid mot hvarann. Vi hafva aldrig trott att den veviga fredens tid ännu vore kommen, och vi anse det knappast önskligt att så nu skulle ske. Det närvarande samhällstillståndet leder i mycket sitt upphof från våld och orättvisa, och hvad genom våld uppkommit skall ock genom våld törgås. Krigets lågor måste kanske öfvergå vår verldsdel för att de illa hopfogade delarne af den politiska byggnaden må kunna upplösas, och på nationaliteternas grund en ny byggnad uppföras. Men en häntydning om att vi småningom närma oss den eviga fredens aflägsna mål har alltid synts oss ligga deri, att de anledningar, som bragt folken i harnesk mot hvarandra, blitvit al en alltmera väsentlig och ideel halt mot i framfarna dagar. Nationernas strider utgöra numera icke en kamp om lekamliga egodelar, äro icke följder at en bitter religiös fanatism eller företagna blott för att upprättbålla ett mekaniskt jemnvigtssystem. Det har åtminstone hittills alltid funnits en substantiel orsak till vår tids stora folkstrider. Ar icke det nu utbrutna ett undantag härifrån? Man ser tvenne af verldens mest civiliserade och kultiverade folk inläta sig i en strid, om hvilken alla tecken tyda att den måste blifva blodig — en strid, der härskarornas mångtalighet och folkens brinnande nationalhat synas bebåda ett så blodigt skådespel, att vi säkerligen icke sedan århundradets början sett dess motstycke. Och hela denna väldiga apparat löres fram för att hindra en obetydlig, föga begåtvad man från att intaga en thron, till hvilken en aflägsen nation i sin fria sjelfbestämningsrätt tyckes vara böjd att kalla honom! Man vet emellertid att den synliga orsaken icke är den verkliga, att bålet länge varit färd gt och väntat på den gnista, som skulle antända densamma, hvarifrån den ock måtte uppfångas. Den strid, hvars uppkomst blifvit fästad vid prinsens af Hobenzollern namn, leder sitt upphof från sekelgammal atund mellan Europas tvenne förnämsta krigarstater. Att vårt land skall blifva indraget i krigets hvirfvel är icke mycket sannolikt, och vi hafva skål att vara tacksamma derför. Icke blott derför att den glädjande utveckling, i hvilken våra förhå!landen äro stadde, behöfver fredens hägn för att ostördt kunna fortgå, utan också derför att den nationala känslan endast med svårighet skulle välja mellan de kämpande folken, ty till hvartdera af dessa känner den asig af olika anledningar dragen. För nordens fransmän. såsom vi så gerna låta oss kallas, har Frankrikes välgång alltid varit kär, men till Tyskland drager å andra sidan stamförvantskapens om här också mera aflägsna band, visserligen försvagadt genom dess förtrampande af en med oss mera närbeslägtad nationalitet. Valet är emellertid svårt, ty detta krig kan lätt blossa upp till ett de romaniska och germaniska stammarnes strid mot hvarandra, och vi skola synnerligen derför hoppas att det blir ett val endast för våra sympatier, icke för våra vapen. Läkaremötet. Diskuss onsämnet för den till kl. 2 i går e. m. utsatta sammankomsten