Göteborgsposten – 16 juli 1870, sida 1

.00:::0——— af Hobenzollern-Sigmaringen, då han d. 22 Sept. 1835 slog upp sina sköna ögon mot ljuset att han 35 år senare skulle bli casus belli, orsaken till ett europeiskt krig, då vi säga orsaken, mena vi förevändningen eller ännu mera rakt på saken bulvanen, som, sigurligt taladt, får kläda skott för tvenne krigslystna verldsmakters länge undertryckta förbittring. Lempire cCest la paix, sa Napoleon — men det var då det! Framtiden får utvisa, pro primo: om det verkligen blir krig, pro secundo: om vi, liksom hittills under de senaste 50 åren och lite till, skola kunna i ro och frid få sitta i vår Fremden-Loge och applådera de spännande situationerna på den europeiska krigsteatern eller om äfven vi skola bli kallade till Gastspiel. Kommer Danmark med i spelet, så — ni förstår? — tertium non datur! I Musei tafvelgalleri är f. n. exponeradt ett större landskap af Wilh. von Gegerfelt, en tafla, som är ett nytt, vackert vittnesbörd om att den unge artisten befinner sig i ett stadigt tramåtgående. Det berättas, att den berömde danske porträttmålaren, prof. J. W. Gertner ämnar för någon tid slå ner sina bopålar härstädes för att på anhållan af en af våra börsmagnater måla hans och hans frus porträtter. Ett litet afbrott i den totala stiltjen inom de offentliga nöjenas verld är morgondagens föreställning å Nya Teatern af Fröbergska teatersällskapet. Sällskapet, som uteslutande består af yngre förmågor, har i andra landsortsstäder gjort lycka. Måbända skall Den Ondes besegrare äfven kunna besegra publiken i rikets första landsortsstad. En inföding från platsen, hr G. W. Carlsson, som numera på allvar Joch, efter hvad det förljudes, med framgång egnat sig åt den dramatiska konsten, uttör i nämnde stycke Nepomuk Blasii roll. I ett sällskap diskuterades lifligt en lifsfråga: Hvar äter nan bäst? En framdrog Frankrike; namneligen Paris, ordande om Chevet, Trois Fräöres och Duval, en annan satte engelska köket högst, en tredje det tyska. Jag för min delr, yttrade en sjerde, fär erkänna att jag aldrig påträffat en ypperligare nathållning än på Rhen ångbåtarne. — ÅÅhn fn, inföll en glad själ, som en lång stund tyst åhört samtalet, nå men — hur var det med renhållniogen då? Den tilltrågade blef skyldig svaret.