Göteborgsposten – 15 juli 1870, sida 1

fordras specialstudier åt ett visst bestämdt håll; läkaren måste derföre blifva specialist och såsom sådan egna sin uppmärksamhet odelad åt någon viss behandlingsmetod eller åt behandling af endast en grupp eller en klass af sjukdomen. Vår tid är i allmänhet specialstudiernas tidehvarf; och då den medicinska forskningen äfven följt denna allmänna riktning har den just derigenom funnit behofvet af specialmöten för läkare; vid dylika måste nemligen utbytet af åsigter och erfarenheter blifva som rikast; det lefvande ordet är mäktigare än det skrifna. Hufvudändamålet med detta specialmöte är-,således ej egentligen meddelanden af vigtigare vetenskapliga upptäckter — härifrån ha vi dock nyss fått höra ett glänsande undamag genom prof. Keys nya upptäckter, hvilka säkert komma att lemna vigtiga bidrag till många mörka punkters förklaring inom nerfpatologien — hufvudmålet är fastmera diskuterande, vare sig vid de offentliga sammanträdena eller under de enskilta samtalen, af sådana frågor, hvilka kunna vara gemensamma och i ett eller annat hänseende af speciellare intresse för hela nordens läkarekår. I denna riktning hafva vi i dag börjat våra sektionsmöten och skola nu fortsätta vid detta första allmänna sammanträde af det första sjelfständiga nordiska läkaremötet, hvilket jag nu härmed förklarar öppnadt. Prof. Panum framställde derefter till mötets bepröfvande ett förslag af centralkomiten att mötets förhandlingar icke skulle pu: bliceras genom en särskild skrift, men att det deremot borde stå hvar och en mötesdeltagare fritt att på hvad sått och hvad ställe honom behagar offentliggöra af honom hållna föredrag. Mötets resolution i frågan om reciprocitet med afseende å läkarepraxis inom de tre nordiska rikena borde dock, som en fråga at särdeles stor vigt offentliggöras i någon nordisk, medicinsk tidskrift. Mötets beslut fattades i öfverensstämmelse med detta förslag. Vidare förklarades att enär grundade klagomål i afseende på luftvexlmg och sittplatser framställts mot den lokal i Chalmersska slöjdskolan, som upplåtits åt praktiska sektionen, densammas forhandlingar i dag skola ega rum å Realgymnasium. Härefter höll d:r Schouboe sitt föredrag öfver läkarens absoluta vittnesskyldighet. I ett längre, intressant föredrag gat val. en öfverblick af de olika förhållapdena i detta hänseende inom olika länder, till sist särskildt betonande förhållandet inom tal:s hemland, Danmark, hvarest läkaren genom lagen ålägges såväl vittnessom angifvare skyldighet. Tal. utvecklade i varma ordalag och med anförande af exempel den strid meilan vittnesoch tysthets-pligten, hvari detta tvång försätter den samvetsömme läkaren. Hvilket är månne vigtigast för det borgerliga samhället: att alla begångna brott upptäckas och bestraffas eller att statsborgaren kan fast förlita sig på läka rens obrottsliga tystlåtenhet? Tal. ville ati samma rätt som i Danmark inrymmes åt presten och rättsombudet (sagförer) äfven måtte villerkännas läkaren. Yrkade på att mötet måtte uttrycka sin önskan om en ändring i etta afseende. Medicinalrådet Wistrand belyste våra svenska förhållanden i detta afseende: att ehuru i följd af k. brelvet 1751 läkaren i vissa fall (död fororsakad af yttre våld) är nödsakad att uppträda som angitvare, dock den genom k. orefvet 1829 stadgade läkare-eden, hvari läkaren förbinder sig, Åatt icke genom hemliga sjukdomars upptäckande den sjuke skada eller bedröfva, äfvensom k. brefvet 1779 rörande hemliga förlossningar lemna en befrielse, som enl. tal:s förmenande vore ett tillräckligt skydd, en tillräcklig modifikation af den annorstädes stverklagade absoluta vittnes pligten, hvadan nos oss inga vidare föreskrifter i förutnämnde atseende voro behofliga. Prof. Jlornemann törde öppenhjertlighetens talan, ville att man skulle skilja mellan tystnetspligten gentemot den sjuke, allmänheten och auktoriteterna samt sann ett förfäktande af läkarens absoluta tystnuds-rättighet sentinentalt och orätt såväl i princip som konseqvenser. Som ett exempel påpekades den i England och Frankrike mellan vissa läkare existerande öfverenskommelsen att ej utgilva attester i lifforsäkringsfrågor. D:r Vogt från Norge upplyste, att ett agstadgande af, om vi ej misstaga oss, 1857 sätter lakaren i paritet med presten och sakföraren i fråga om vittnesskyldighet. D:r Bentsen bemötte några uttryck af prof. Hornemann. Prof. Malmsten ansåg, att läkarens vittnespligt högst sällan tages i anspråk i Sverige och hade för öfrigt uppsattat lakare-eden som ett tysthetslöfte, som under inga törhällanden och at ingen påtryckning borde eller kunde brytas. Lifforsäkringen ar