Göteborgsposten – 15 juli 1870, sida 1

mig och i m:ll Laurences namn uppmanar jag er att ha mod! Allt hvad hr Lecoq förutsett slog in. Laurence var ej död, hennes bref var blott ett förhatligt bedrägeri. Det var verkligen hon som under namn af madame Wilson bebodde det hotell dit hr Plantat och polisagenten inträngde. Huru hade denna sköna och ädla flicka blifvit drifven till sådana rysliga ytterligheter? Ack! derföre att lifvets logik fastlänkar det ena af våra beslut vid det andra i en enda olycksbringande kedja. Det är ofta som en likgiltig, i sig sjelf föga tadelvärd handling kan vara första anledningen till ett grymt brott. Hvarochett af våra nya beslut beror af dem som föregått det och är ett slags matematisk följd deraf, liksom summan af en addition är de olika siffrorna sammanlagda. Olycklig den som, vid randen af bråddjupet första gången fattas af en svindel, ej flyr så snabbt han kan utan att ens vända på hufvudet; det är förbi med honom. Gifvande vika för en oemotståndlig attraktion närmar han sig snart, trotsande faran, hans fot slinter, han är förlorad. Förgäfves skall han, sedan han blifvit väckt till känsla af verkligheten, göra otroliga ansträngningar för att hålla sig tillbaka, han skall ej lyckas. Huru han sträfvar, skall han rulla allt djupare, allt djupare ned, ända tills han kommer till botten af afgrunden. Så hode Tremorel ursprungligen ej en mördares grymma karakter, han var endast svag och feg; och dock hade han begått afskyvärda brott. Alla hans förbrytelser härledde sig från den första känsla af afund som han kände ma