Göteborgsposten – 13 juli 1870, sida 2

skall kunna undvikas, om ej Preussen böjer sig för Frankrikes vilja, i det konung Wilhelm förbjuder prins Leopold at Hohenzollern att emottaga den spanska kronan, eller ock Spaniens cortes uppoffra Prim, och härför finnes ingen sannollkhet. En sådan retlighet har inträdt i sinnena, att man tyckes med all Gewalt rusa in i krigets fasor. Det var igår som afgörande underrättelser väntades. Constitutionnel har kanske varit för snabb, då den uppgifvit, att konungen af Preussen definitivt tillåtit prinsen mottaga kronan. Den senare väntades i Måndags till Ems, der konung Wilhelm ännu är qvar (han har ej, såsom förut felaktigt uppgitvits, begifvit sig tillbaka till Berlin). Resultatet at konferensen mellan de båda herrarne skulle i går såsom ett afgörande svar meddelas Frankrikes regering, som utlofvat att, burudant det än må uttalla, genast meddela det till senaten och lagstiftande församlingen. Antagligen skola morgondagens telegrammer således klargöra ställningen. Det är i denna afgörandets stund vanskligt att kommentera stållningen; men vi kunna ej underlåta att framställa den anmärkning, att man i Frankrike måste ha kommit under fund med några hemliga intriger mellan Prim och v. Bismarck, hvilka man har i efterhand, för att kasta ut som en trumf, om krigets glafven måste höjas. Det otficiösa bladet Patrie säger ock: ÅFrankrike vet, huru det hänger tillsammans med den preussiskt-spanska intrigen, och alla, som känna det k. preussiska husets förhållande, äro fullkomligt på det rena med, att en prins, som tillhör detta hus, om också endast på långt håll, aldrig skulle tillåta sig att mottaga Spaniens krona utan bemyndigande at husets ötverbulvud. Marskalk Prim, som för Spaniens del ledt hela denna intrig, skulle dessutom icke föreslå cortes att välja prins Leopold, om denne icke mottagit kandidaturen med bemyndigande dertill af öfverhufvudet för sitt bus. De tyska tidningar, som vi besvara, kunna vara förvissade om, att fransmännen ej låta narra sig af deras uttalanden. I en skrifvelse från Paris till ÅLIndep. belge meddelas äfven, att prins Leopold, då anbud om den spanska kronan för någon tid sedan gjordes honom, motiverade sitt afslag dermed, att konung Wilhelm nekade sitt bifall; men för någon tid sedan meddelade spanska sändebudet i Berlin till Prim, att konung Wilhelm belt och hållet ändrat mening och uppmanade prinsen att mottaga anbudet. Det är häremellan, som den Prim-Bismarckska intrigen skall ligga, i hvars trådar man i Tuilerierna plötsligen fått tag. I Måndags afgaf hertig de Grammont i lagstiftande församlingen det svar, att kabinetterna synas hittills erkänna det berättigade i Frankrikes protester mot prinsens kanditatur. Denna utsago bekrättas från England, der Gladstone i Underhuset förklarat, att England uppbjuder allt sitt inflytande, för att vänskapligen förhindra rubbandet af Europas fred genom Hohenzollern. Och understatssekreteraren Otway har på det bestämdaste motsagt ryktet, att England understödjer Hohenzollerns kandidatur. Medan sålunda de europeiska stormakterna intaga en för Frankrike vänlig och i öfrigt roserverad hållning, har det gjort ett pinsamt intryck att erfara hurusom den belgiska dynastien skyndat sig att begagna tilltället till att visa sitt mot Frankrike så märkliga sinnelug, hvilket väl skall en gång ådraga det en oangenäm räfst. Det neutrala Belgien, som under alla invecklade förhållanden i Europa måste vara förpligtigadt att visa den största tillbakadragenhet, har nemligen afgifvit ett gunstigt svar på den spanska notificeringen om prinsens kandidatur. Ingen annan makt har uttalat sig: Belgien skyndar sig således att gå i spetsen för den antifranska rörelsen. Redan detta bör öfvertyga en hvar om det berättigade i Frankrikes hållning att vara på sin vakt. Med en preussisk satrap i norr, hvilket Belgien är, med Preussen på hela östra gränsen och med en preussisk satrap i söder, skulle Frankrike vara alldeles inklämdt och oförmöget att fritt röra sig. Då duellen om maktställningen skulle stå mellan Frankrike och Preussen — och att den duellen förr eller senare skall inträffa, derhå tviflar ingen —, skulle Frankrike derför vara nödsakadt att splittra sin här och hålla observationskårer i norr och söder, så att det svärligen skulle kunna med tillräcklig styrka möta det af Preussen beherrskade Tysklands hela makt, under det Ryssland neutraliserade Österrike och förhindrade det från att skynda sin allierade till undsättning. Man måste taga dessa omständigheter i betraktande for av förstå den uppbrusande hättighet, hvaråt man f. n. gitver luft i Frankrike. Det är ledsamt tör detta senare, att det skall tvingas att inkrakta på ett oberoende lands sjelibestämning, såsom det måste göra mot Spanien. Men det gäller Frankrikes egen framuda säkerhet, och sjelfuppehållelsen är ett mäktigare motiv än något annat. Hertig de Grammont har ju ock öpvet uttalat: VI tro ej, atv aktuingen för ett