Göteborgsposten – 13 juli 1870, sida 2

jag den i den ränna som leder hotellets diskvatten till rännstenen vid gata. — bDerefter ringde du? — Alldeles. Portvakten — ty der finnes en portvakt — kom och öppnade för mig, och jag berättade ho: nom att då jag skulle draga upp min näsduk ur fickan följde en louisdor med och föll i afloppsrännan. Jag bad honom låna mig något slags instrument för att försöka leta reda på den. Han lånade mig en jernbit och tog sjelf en sådan, hvarefter vi började leta och återfunno guldmyntet inom en halftimma. Jag började genast hoppa och dansa som om jag varit den lyckligaste bland menniskor och bad att få bjuda honom på ett glas för att visa min tacksamhet. — Ej illa! — Portvakten antog och vi blefvo de basta vänner i verlden vid ett glas absinth i en krog midtemot hotellet. Vi samtalade glädtigt, då jag plötsligt böjer mig ned som om jag sett något på golfvet som väckt min förvåning och tager upp hvad? fotografiporträttet som jag låtit falla och som jag skadat något med min fot. Se der! ett porträtt! säger jag. Min nye vän tager det, betraktar det och synes ej känna igen det. Då tillägger jag för att vara riktigt säker: Han ser rätt bra ut, denne herre, er husbonde ser väl ungefär sådan ut? Men han svarar nekande, originalet till porträttet har helskägg, under det hans husbonde är rakad som en abbe. För öfrigt, tillägger han, I är min husbonde amerikanare; han ecr oss befallningar